efterallaar

Allt började en vanlig o nsdag, i början av skoldagen. J agvisste inte då att det skulle bli en av de mest förändrande dagarna i mitt liv. L innea pratade på i mitt öra, och hade ingen aning om att jag visste preci s vad hon skulle säga. Jag kan styra folks tankar, och minnen också för den delen. Få dem att glömma, tro och sådant. Nackdelen med det var att om jag använde mina krafter på någon så hörde jag deras tankar, och efter 740 år – 743 år för att vara exakt – var det några stycken . Men som tur är så avtar detta efter ett tag om jag inte har någon kont akt med den tvinga de. Jag hade varit tvungen att tvinga L innea en gång. J a g gillade inte att tvinga folk - f å dem att glömma. Det kändes som att ta bort deras fria vilja. Bara för att jag var tvungen att slava under någonting, betyder inte det att jag skulle straffa någon annan på samma sätt. Jag vaknade ur mina tankar för att någon knackade mig på axeln. Jag ryckte till.

”Kahlan Sweet? ”Frågade en ljus röst bakom mig. Jag vände mig om och såg en liten, smal flicka som såg ut att vara i 16 års åldern . Hon hade blont vågigt hår som nådde henne till svanskotan, h on log ett bedårande leende mot mig , och hela hennes ansikte sken upp av uppriktig lättnad och glädje . Jag h ade antagit att hon var en high School tjej men lukten avslöjade henne. Hon var en vampyr… precis som jag. Bredvid henne stod en lång mörk man, med brunt hår och bruna ögon. Han hade väldigt välbyggd kropp och var väldigt lång. Det såg väldigt rolig ut bredvid den lilla korta tjejen. Jag hade aldrig träffat en annan vampyr än den som förändrade mig och min mamma och pappa , som lärt mig allt som fanns att veta, eller det trodde jag i alla fall. Ända tills jag träffade dehär nu.

”Ja?” svarade jag , jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag visste inte ens om de ville skada mig eller inte. Men jag kunde försvara mig själv, med eller utan krafter.

’’ Oh tack gode gud!’’ suckade den lilla flickan ’’ Eliaz det är hon, vi har hittat henne!’ ’ saden lilla flickan ivrigt och drog i den store killens arm, som jag antog var Eliaz.

’’ Lugna ner dig Joanne’’ sa den stora killen med en mörk röst, ’’ Vi vet inte ens om det är hon’’

’’ Men det måste d et j u vara! Vi har ju letat i 70 0 år!’’ klagade hon som jag snabbt insåg var Joanne .

’’ Ursäkta men jag förstår inte vad ni pratar om… vilka är ni?’’ frågade jag.

Joanne brast ut i ett bedårande klingande skratt.

’’ Jag tror inte hon skämtar’’ sa Eliaz tveksamt. Jag skakade på huvudet.

’’ Allvarligt? Vet du inte vilk a vi är? Berättade inte dina föräldrar det?’’ sa Joanne

’’ Mina föräldrar dog för nästan 2 00 år sedan’’ mumlade jag

’’ Jo men du var med dem i 5 50 år eller ? ’’ frågade hon. Jag svarade inte. Jag gi llade inte att prata om mina föräldrar. De dog när de beskyddade mig, från några andra , de som satte eld på huset. Jag träffade aldrig de som var ute efter mig . Mina föräldrar lämnade mig ikällaren där vi gömde oss, och de gav sig av. De sa att de sk ulle komma och hämta mig när de hade gjort sig av med dem… de kom aldrig tillbaka. Hon tolkade min tystn ad exakt som hon borde.

’’ Förlåt’’ sa hon ’’ jag vet att d u inte gillar att prata om dem ’’

’’ Joanne är en empath’’ sa Eliaz ’’ det betyder att hon känner andras reaktioner och känslor om de är starka nog’’

”Praktiskt” mumlade jag tillbaka.

’’ V i hinner inte stå här och småprata, vi måste skynda oss’’ sa Joanne

’’V art?’’ sa jag. Joanne gav Eliaz en frågande blick och han nickade.

’’ till vampyrskolan’’ sa hon, som om hon hade försökt undvika att jag fick veta det.

’’ V ad?’’ frågade jag häpet och lyfte på ögonbrynen . Jag fick plötsligt en minnesbild. Jag stod i en borgliknande byggnad med stora höga murar. Bredvid mig satt en blond tjej med korkskruvar ner till midjan med ett brett leende och klarblåa ögon. Hon var Alba i – utan tvekan. Jag undrade plötsligt vart jag var i minnet, vem tjejen var och varför jag hade glömt bort detta. Sedan slog instinkten till. Min mamma hade haft samma gåva som jag – men betydligt svagare. Men om jag inte visste om min egen gåva då, var det mycket möjligt att hon lyckats få mig att glömma detta. Men jag visade inte med en min om vad jag mindes utan fortsatte med mitt förvånade ansiktsutryck, och mina ögon började svida. De bytte färg. De blev gula, men jag tror inte Joanne eller Eliaz märkte något.

’’ Dina föräldrar lämnade visst ute en del’ ’ mumlade hon för sig själv ’’ V ampyrskolan är ett ställe di t alla vampyrer förs. De förs dit , och där lär de sig kontrollera sina krafter. Krafterna hänger ihop med törsten, så lär du dig kontrollera dina krafter, lär du dig också kontrollera din törst’’ fortsatte hon.

’’ Men jag är inte direkt nybörjare ? Jag föddes – som vampyr – för 743 år sedan. Och hur vet ni ens när en vampyr föds , och om de ens har krafter’’

’’ Alla vampyrer har krafter’’ avbröt Eliaz ’’ bara olika starka. Det finns olika grupperingar av vampyrer beroende på vilken kraftgrupp man tillhör. Du tillexempel tillhör gruppen kontroll. Du kan – om du lär dig kontrollera dina krafter – få andra att göra saker åt dig, inte bara övertala och få att glömma. Anledningen till att du är så stark, är att andra vampyrer kan bli påverkade. Men krafter som fungerar på vampyrer fungerar inte på vampyrer som ärmer är 300 år äldre. Man kan heller inte påverkas av någon annan i din kraftgrupp – där är du ett undantag, du kan påverka vampyrerna i din grupp, vilket världen inte skådat på över ett tusen år . ’’

Jag tyckte det lät konstigt, och funderade på att smälla till dem på käften och sticka där ifrån. Jag har ett hetsigt temperament – jag erkänner. Men jag jobbar på det och nu tog jag ett djupt andetag och lät bli. Men j ag berättade inte heller att jag redan kunde få folk att göra saker.

’’ M en vi hinner inte prata mer nu, du har mycket att lära och väldigt lite tid. Eliaz?’’ frågade hon och tittade menande på honom.

’’ Vadå? Vad skall du göra nu?’’ frågade jag.

’’ Eliaz kan teleportera, men inga fler frågor nu.’’

’’ Men jag kan inte sticka! Jag har skola, vänner… ett liv’’ sa jag upprört.

’’ Ett liv? Kahlan, du lever i en värld där du aldrig kommer kunna vara dig själv , vi måste gå nu!’’ sa Joanne strängt . Jag var nära på att säga att jag inte skulle kunna vara mig själv med dem heller, men sedan kom jag på att de skulle fråga varför, och då skulle jag behöva berätta om att Veronica bitit mig, och vad hon var och allt sådant. Och det ville jag inte, jag hade inte berättat för någon om henne och det tänkte jag inte göra heller.

’’ Men jag vill inte!’’ sa jag istället.

’’ Du har inte så mycket att välja på. Eliaz’’ sa hon och gjorde en gest mot honom, och helt plötsligt var vi inte i skolan längre, utan i någonting som liknad en borg , och jag kände igen den från min minnesbild ...