efterallaar

’’ Ett vampyrbett skickar ut endorfiner som gör att offret njuter av det, Nyx har sett till att akten är njutningsfull för både människan och offret’’ sa Roxanne.

’’ Okej, tack för informationen’’ svarade jag.

Zach ledde mig fram till ”disken” där det satt en Fedroi och läste på en lista.

’’ Och vem har vi här’’ frågade kvinnan vänligt. Hon hade en snäll mild röst som påminde om min mammas. Hennes röda hår hängde tunt ner för axeln. Hon hade inte dendär hemska morots-röda färgen som många har, utan en vacker äkta röd nyans. Hon såg väldigt snäll – och såklart vacker – ut.

’’ Kahlan Sweet’’ svarade Zach före mig. Kvinnan tittade ner i listan och tittade sedan upp på mig med ett milt leende.

’’ Välkommen till Bathsfirth Kahlan, jag heter Jenny och jobbar här för att se till att alla får blod ordentligt. Dricker du blod lika regelbundet som Albai och Fedroi gör?’’ undrade Jenny. Jag antog att hon tänkte att jag kanske behövde blod oftare’’

’’En gång om dagen brukar vara rimligt’’ svarade jag med ett leende, som hon genast besvarade. Hon ledde mig genom den sjukhus-liknande salen fram till en smal kvinna. Hon var visserligen smal, men väldigt lång. Hon var blek som en Albai, och det var väl inte konstigt med tanke på att hon donerade blod till vampyrer dagligen. Hon satt och så gott som studsade på stolen av förväntan på ett bett. Jag tänkte att hon inte skulle behöva vänta eller tigga och be. Törsten slet i mig och var nära på att riva sönder mig inifrån, och jag säger bara – det är VERKLIGEN ingen skön känsla! Strupen brann, magen kändes som en boxnings-säck under en proffsträning och huvudet dunkade och hotade med att explodera. Jag visste att om jag väntade mycket längre skulle mina muskler börja verka och mina knän skulle snart inte bära mig längre. Vi kom fram till kvinnan, och jag böjde mig ner och drack.

När jag tittade upp igen såg jag att Roxanne inte längre stod kvar bredvid Zach. Jag vände mig om och såg henne stå lutad över en man som såg ut som om han svävade på moln – hon hade tydligen haft väldigt rätt om endorfinerna.

’’Klar?’’ undrade Zach. Jag nickade. Jag kände mig mycket bättre nu.

’’ Till lunchen nu?’’ undrade jag

’’ Nej, jag struntar i den idag. Det är någon som vill träffa dig, och jag är rädd att hon dödar mig om hon inte får som hon vill snart’’ sa han med ett skämtsamt leende. Först då kände jag en enorm dragningskraft mot elevhemmen. Jag tittade på Zach som nickade, som om han också kände det. Han log fortfarande. Han öppnade dörren och föste mig ut till trapporna och vidare till elevhemmen.

Jag blev förvånad när Zach stannade vid mitt rum. Han tittade på mig.

’’Är du redo?’’ frågade han

’’För vadå?’’

’’Vet du inte vem som är här inne?’’ frågade han förbryllat, och för en gångs skull flinade han inte det där självsäkra irriterande och SJUKT gulliga leendet.

’’Nej? Varför skulle någon vara i mitt rum? Och ännu konstigare – varför skulle jag veta om det? Jag har ju inte varit här sedan imorse’’ Han tittade ännu konstigare på mig, som om han oroade sig för min mentala hälsa och undrade om det var något fel på mig. Fortfarande med det underliga ansiktsuttrycket öppnade han dörren (som konstigt nog var olåst). När jag tittade in genom dörren stod där en lång, blek tjej, med midjelångt blont glänsande hår med korkskruvar. När hon vände sig om såg jag ett otroligt vackert ansikte – till och med för att vara Albai. Men ansiktet hade ett oroligt uttryck, men så fort hon såg mig sköljde lättnaden över henne och hennes bleka kinder blev mjukt rosa. Men jag såg inte bara ansiktet bli lättat – jag kände det… genom ett mentalt band. Ett enormt starkt ett, starkare än jag någonsin upplevt. Detta var flickan som jag sett i min minnesbild.

’’Kahlan’’ utbrast tjejen lättat och rusade genom rummet och kastade sig om halsen på mig.Jag klappade henne förvånat på ryggen och tittade frågande på Zach. Hans leende var tillbaka, och det lugnade mig. Tjejen släppte mig motvilligt för att se mig i ögonen ’’ Jössesgudinna! Du ser inte ut att ha förändrats ett dugg. När din mamma tvingade dig att hoppa av skolan slutade jag också, men de fick tag på mig för en månad sedan och berättade att de känt av dig, så jag kom tillbaka och har väntat på dig sedan dess och jag höll på att DÖ när jag fick veta att du kommit hit utan att de hämtat mig! Du måste ha undrat vart jag var!’’ Zach harklade sig i en tydlig gest att hon skulle sluta prata, men hon lyssnade inte utan fortsatte ’’ Hur mår du egentligen!? Jag menar att vara utan dig i nästan 200 år skadade mig, så jag kan bara tänka mig hur det skadade dig! Hur mår du!’’ frågade hon igen och vände sig mot Zach ’’ Mår hon bra?’’ Jag stod som förstummad, men som tur var harklade sig Zach och tog till orda ’’ ehm… ja Rose, Kahlan har… ‘’ han avbröt sig och letade tydligen efter rätt ord.

’’ Kahlan har vadå?’’ frågade tjejen – som tydligen hette Rose – oroligt.

’’ Hon har tydligen inget minne av att ha varit här innan’’ sa Zach till sist. Rose stod och tittade förstummat på honom en stund, innan hon vände sig om mot mig med tårfyllda ögon.

’’ Inget minne?’’ frågade hon, men det kom bara ut som en viskning med bruten röst ’’ Du kommer inte ihåg… mig?’’ frågade hon förfärat och nu började tårarna rinna våldsamt. Hon satte sig ner på sängen med en duns, och tittade inte upp från sina händer. Hon satt så en lång stund, och tystnaden som följde var så besvärlig, och känslorna som kom från bandet var outhärdliga. Hon var självklart ledsen – enormt ledsen, men hon var också arg på vad som kunde ha gjort så att jag förlorat minnet, och orolig för att det var för att hon aldrig hade betytt tillräckligt för mig för att bli ihågkommen.

Plötsligt blixtrade det till innanför ögonen. Vi var på skolan. Jag och Rose. Men vi var i rummet, det rummet vi var i verkligheten just nu. Hon satt på sängen och skrattade så att hon höll på att kvävas, och jag låg på sängen bredvid och stämde in i skrattet. Allt hos henne älskade jag. Även hennes dåliga sidor. Det gjorde henne till den hon var – min bästa vän, min själsfrände. Bokstavligen. Hennes skratt lugnade mig, det kändes som hemma. Just i det ögonblicket kände jag det som jag för länge sedan insett. Jag skulle klara vad som helst bara hon var med mig. Plötsligt slogs dörren upp och mamma stormade in. Åsynen av min mamma fick mitt nutida jag att rycka till av sorg och saknad. Men i mitt minne blev jag orolig, men inte för min eller mammas skull, utan för Rose. Jag visste att mamma hade letat efter mig. Hon ville ta mig ifrån skolan, för hon var orolig för vad som skulle hända om jag stannade, gick ut skolan och blev förändrad. Jag visste att mamma var orolig för att en enda förändring till skulle döda mig. Men jag ville inte lämna skolan. För om jag gjorde det lämnade jag allt. Kunskap, mitt hem, vänner, minnen… och Rose. Jag kunde inte lämna Rose, det skulle göra för ont. Men mamma var starkare än jag. Hon sprang in genom dörren och grep tag om armen på mig. Jag skrek. Rose skrek. Båda av fruktan att förlora den andra. Rose försökte hysteriskt få tag i mig, och jag försökte få tag i henne, se till att inte behöva lämna henne. Det hjälpte inte. Jag var för långt bort. Jag fäktade med armarna och försökte lossa mammas grepp samtidigt som jag och Rose skrek efter varandra. Båda två grät vi hysteriskt. Både av fysisk smärta – den kommer när man skiljs från sin själsfrände. Och av mental smärta att skiljas från sin bästa vän – den enda som förstod en. Hon kände mig bättre än jag kände mig själv, och vice versa. Jag visste att jag skulle ha ont tills jag lyckades träffa henne igen.

Jag rycktes ut ur minnet och tillbaka till verkligheten, där jag också grät hysteriskt. Jag grät inte ofta och jag kände Roses oro för mig. Hon visste att jag så gott som aldrig grät, och gjorde jag det var det alvarligt och jag grät aldrig såhär mycket.

’’Kahlan!’’ skrek hon och ryckte ner mig på sängen och kramade om mig. Hon lugnade mig, men inte ens hennes kram kunde bota den smärta och förtvivlan jag kände nu. Min egen mamma hade tagit mig ifrån Rose, och orsakat mig så mycket smärta, och sedan fått mig glömma allt och alla på skolan, inklusive Rose! Hur hade hon kunnat få mig att glömma henne!? Och smärtan jag känt när jag såg min mamma, smärtan från att skiljas från Rose och smärtan av vad mamma gjorde var outhärdlig!

’’ Kahlan!’’ Zach skrek också oroligt.

’’ Hon såg något’’ sa Rose ’’ jag kände det’’

’’ Vad såg du?’’ frågade Zach och klappade mig lugnande på håret.

’’ Jag såg… natten när… mamma förde bort mig… från Rose… jag mindes hur mycket… jag tyckte om henne… smärtan av att skiljas… från henne… och smärtan av att det var… min egen mamma …’ ’ lyckades jag få fram mellan hickningarna som gråten framkallade. Jag grät så häftigt att det gjorde ännu ondare i bröstkorgen. Jag hade velat berätta allt för Rose, visa hur mycket jag tydligen älskade henne. Jag tittade upp på henne och jag såg att hon faktiskt grät lika mycket som jag. Men hon tittade tillbaka, och jag kände lättnaden från henne över att jag i alla fall kom ihåg en liten del av vad hon hade betytt för mig… vad hon fortfarande betydde för mig. Jag kastade mig i famnen på henne och Zach reste sig upp

’’ Jag skall gå till Joanne och meddela att ni inte kommer till resten av lektionerna idag. Ärligt talat ser ni inte ut som att ni skulle klara av det. Jag ber Roxanne titta förbi när hon har slutat’’

’’ T-tack’’ stammade Rose ’’ Det kan vara bra att få hit någon som inte kommer vara nära döden sedan. J-jag tror att Kahlan kommer minnas mer och att det kommer bli fler tårar, till och med för henne’’ sa hon och tittade på mig med sitt lugnande varma leende – till och med nu när hennes ansikte var strimmigt av tårar lugnade det mig lite - o ch vi var båda lättade över att jag mindes och att vi var återförenade. Nu skulle ingen skilja oss åt igen.

’’ Storebror?’’ undrade jag chockat

’’ Ja, har han inte sagt det?’’

’’ Jag har knappt sagt mer än fem meningar till honom. Vi har typ inte pratat’’

’’ Jag fattar inte? Om det inte blev bråk, varför attackerade du henne då?’’ avbröt Zach vårat tankekäbbel

’’ Hon utmanade mig’’ sa Roxanne

’’ Utmanade? Hon har inte sagt ett ord till dig?’’

’’ Det är en lång historia, och jag berättar på vägen till nästa lektion. Förresten vad är nästa lektion’’ frågade jag

’’ Vi har Drama’’ sa Zach och vände sig mot mig, men a vbröt sig när han såg mina ögon ’’Jössesgudinna! ’’ utbrast han

’’ Vadå?’’ sa jag

’’ Har du sett dina ögon?’’

’’ Åh, du menar att de är gröna? De blir det när jag är glad’’

’’ Och du är glad nu’’ frågade Roxanne

’’ Tja, jag vann ju’’ svarade jag enkelt

’’ Okej, men nu måste vi gå för att inte bli sena, och du berättar allt på vägen’’ sa Zach och vi gick mot dörren.

På vägen till dramalektionen så berättade jag om mina krafter. Eller inte om det här med att jag hade extrakrafter eftersom jag blivit biten av en Monoceres men av någon anledning inte blivit en, men om det där andra. Att jag kunde ”tvinga” folk, och att när jag gjort det hade jag liksom deras känslor, minnen, drömmar och sådant i mitt huvud, som om jag hade deras hjärna också. Men att det avtog om jag tappade kontakten med dem, och att jag brukade vara duktig på att stänga dem ute ur mitt huvud, och att de kände mina känslor. Jag berättade till och med om att ifall de kände något alldeles för starkt kunde jag ryckas in i deras hjärnor och se, höra, lukta och känna allt som de ser, hör, känner lukten av och känner. När jag var klar var han tyst en stund, sedan sa han

’’ Din förmåga avtar åtminstone efter ett tag, det gör inte min, om jag använder min kraft på någon stannar den där föralltid’’

’’ Vad har du för förmåga?’’

’’ Jag kan ”bekänna” folk. Det betyder att jag kan med en enda beröring, om jag släpper lös mina krafter såklart, göra folk till slavar. De kan inte ljuga för mig, och måste göra som jag säger. De vill inte göra annat än att lyda mig’’ sa han sorgset. Jag kämpade mot impulsen att lägga armen om honom och trösta honom, säga att allt skulle bli bra, när klockan ringde. Jag kom att tänka på repliken ’’saved by the bell’’ för andra gången idag.

Dramalektionen var rolig, men det hände inte så mycket. Vi fick ett varsitt stycke av en vintersaga, och jag fick sista scenen och skulle agera som Perdita och skulle spela mot en kille som hette Michael. Det var avslappnat och så när inpå normalt som var möjligt på en vampyrskola. Jag fattar egentligen inte hur försvarslektionen kunde vara så onormal och händelserik och dramalektionen så… normal.

’’ Så vad händer nu?’’ frågade jag Zach efter lektionen.

’’ Lunch’’ svarade Roxanne. Det gladde mig. Jag var törstig. Jag hade inte druckit på ett och ett halvt dygn. För att Albai och Fedroi skulle hålla sig friska skulle de dricka helst en gång varje dygn. Och jag hade båda av dem i mig, och det brukade vara ett rimligt mått för mig med. Jag hade blivit informerad av Roxanne att vi hade djurblod i våra kylskåp för att det räckte för att hålla sig frisk, och om man mådde dåligt eller var trött var det bra att dricka innan lektionerna, men de litade inte på oss själva med människor. Men till lunch hade man människor som frivilligt gav bort blod till oss. Det var inte många människor som kände till vår existens, men det fanns några stycken överallt, och på vampyrskolorna hade man som sagt frivilliga donatorer. Det slog mig plötsligt att Roxanne var Albai, och Zach Vannisk. De kunde ju inte vara syskon?

’’ Vi är egentligen bara halvsyskon. Vi har inte samma pappa, men min mamma och pappa var Albai och Zachs pappa var människa’’ svarade Roxanne.

’’ Men vart skall Zach äta då?’’

’’ Han skall med dig till donatorerna och sedan skall du, jag och han till lunch-salen och låta honom äta lite mänsklig föda’’

’’ Varför tittar ni sådär konstigt på varandra hela tiden’’ sa Zach

’’ Vadå?’’ undrade jag

’’ Som om ni kunde prata med varandra genom att se varandra i ögonen?’’

’’ På tal om ögon, är mina bruna igen?’’ sa jag och försökte byta ämne.

’’ Berättade du inte för honom?’’ frågade Roxanne förfärat.

’’ Jag berättade att om jag tvingade någon så hörde jag deras tankar’’

’’ Men han vet ju inte att du har tvingat mig!’’

’’ Just det, det gör han ju inte nej’’

’’ Nej det gör han inte, berätta för honom nu, han måste veta!’’

’’ Nej, de är orange nu?’’ sa Zach förvånat

’’ Han har rätt’’ instämde Roxanne

’’ Ja de blir det när jag är irriterad eller nervös’’

’’ Och det är du nu? Varför det?’’ undrade Zach . Roxanne puttade till mig i sidan.

’’ Jag blir nervös när jag vill byta ämne’’

’’ Och varför ville du byta ämne?’’

’’ För att jag inte ville erkänna att jag inte visste att man skulle attackera varandra och tvingade Roxanne att gå av mig när hon brottat ner mig’’ erkände jag.

’’ Men vad har det’’ Zach avbröt sig när det gick upp för honom att jag och Roxanne nu hörde varandras tankar. ’’ Aha’’ sa han istället.

’’ Tja jag är väl lite irriterad också’’

’’ Och varför är du det?’’

’’ Eftersom jag tydligen inte anses varken trygg eller kapabel att beskydda mig själv här’’ sa jag tillgjort glad. Zach skrattade bara, och jag tittade irriterat på honom, men när jag tittade upp mot hans glädjestrålande ansikte kunde jag inte låta bli att le, vilket fick mig att börja rodna, vilket fick honom att skratta ännu mer. Jag tittade ner i marken och han ledde mig mot ett trapphus. Vi gick upp till översta våningen . Zach öppnade en dörr och jag klev in, men kom inte längre än till tröskeln. Det såg ut som ett blod-doneringsrum, som på ett sjukhus. Återigen – ironi. Men istället för massa läskiga illaluktande slangar var där både Albai och Fedroi som drack av de till synes njutande offren.

När vi kom in i klassrummet blev jag förvånad. Där fanns inga bänkar inga stolar eller ens en tavla. Där fanns ingenting. Ingenting förutom massa andra vampyrer. Alla var iklädda svartbruna dräkter, med massa snören och bälten. Zach drog i mig och jag tittade upp på hans oförstående ansikte. Jag förstod att jag hade gått fel.

Vi fortsatte under tystnad genom korridoren till ett klassrum som såg likadant ut, förutom att eleverna var iklädda i gröna dräkter. Läraren kom fram till mig.

’’ Välkommen Miss Sweet ‘ ’ sa hon och höll fram en mossgrön klänning som var uppskuren vid benen, som man hade i gamla krigsfilmen för att kunna sparkas. Vid midjan satt ett svart snörbälte som täckte h ela magen. Den var långarmad men utan axlar. Till den gav hon mig ett par svarta, högklackade läderstövlar som gick upp över knäskålarna. Jag antog att klackarna var till för att utöka balanssinnet , men jag hade aldrig gillat högklackat .

’’ Kahlan’’ rättade jag henne och hela klassen skrattade. En lång smal tjej kollade upp på mig med sur besviken min. Hon kom fram till mig.

’’ Du skall jabba med mig’’ sa hon kallt. Hon hade långt rakt brunt hår och en lång slank kropp som såg ut som om den hörde hemma på ett tidningsomslag för badkläder . Hon var Albai, helt klart .

’’ Roxanne’’ ropade hon som gett mig kläderna - som jag antog var läraren, eftersom hon var den enda som hade annorlunda kläder – och sprang efter henne . Enda skillnaden mellan mina och Zachs kläder var att han hade tröja och byxor med sneekers istället för klänning och högklackat. Jag gick och bytte om. När jag kom tillbaka stod alla i par. Alla förutom Roxanne. Tydligen hade hon inte skämtat om att vi skulle jobba ti l lsammans. Jag ställde mig fem meter framför henne. Läraren klappade i händerna, och Roxanne gick till attack. Hon slog ner mig på golvet och väste .

’’ Gå av mig’’ sa jag och mina ögon började snurra i takt med huvudet som också började dunka och värka . Det gjorde de t alltid när jag hypnotiserade. Hon gjorde som jag sa, konstigt ( inte ) . Jag satte mig bredvid henne och höll fast hennes händer.

’’ Gör aldrig sådär igen’’ sa jag och släppte henne. Ingen i hela klassen reagerade. Då förstod jag att de kanske skulle attackera varandra.

’ ja det är klart?’ hörde jag Roxanne tänka.

’ kan du höra mig?’

’ja såklart, det är min gåva. Jag hör folks tankar. Men det är ju lektion, för att lära sig kontrollera sina krafter. Jag har gått här i flera år och kan fortfarande inte kontrollera’tänkte hon och stannade till. ‘föresten hur kan du höra mig?’ undrade hon.

’’ Det är min gåva, om jag ”tvingar” någon , hör jag deras tankar’ ’ svarade jag lite sorgset och gjorde citattecken när jag tänkte tvingar.

’’ varför så sorgsen?’ ’ undrade hon ’’jag tycker det låter coolt?’’

’’ det är det, men … ‘‘ jag visste inte hur jag skulle fortsätta

’’men vadå?’’

’’ men jag vill inte få folk att göra saker mot deras vilja, det är fel’’ det sista tillade jag i en nästan ohörbar viskning . Hon sa inget, men hon förstod, det kände jag – ännu en effekt av min förmåga, det är som att jag har deras hjärna i mig – eller rättare sagt, deras hjärna har mig i sig - och med den alla känslor, tankar, minnen och allt . D et de ser kan jag se (Om det är något de är nervösa, rädda, uppspelta eller upplever någon annan stark känsla). De jag tvingar kan känna mina känslor hela tiden. Jag brukar tycka att det är jobbigt, men jag har ju full tillgång till deras hjärna (Den kan jag faktiskt tränga mig in i och se allt de ser, höra allt de hör, och såklart känna det de känner, men jag kan dock inte ta kontroll över dem) så jag skall ju inte klaga. Men till mitt försvar brukar jag inte göra det medvetet. Jag brukar dock ryckas in ibland, men jag har märkt att om jag är borta från den tvingade i några år dog den effekten bort på den personen, och jag hörde bara tankar om jag lyssnade. Jag hade lärt mig att sätta upp mentala murar som stängde det mesta ute. Men jag kunde inte försvara mig mot det starkaste, eller det som drog mig in i deras huvud. Det tog en lång stund innan hon sa något.

’’ Jag har aldrig ägnat en tanke åt att jag kränker folks privatliv när jag lyssnar på deras tankar, det har alltid känts så uppenbart. Eller inte aldrig föresten, jag har ägnat det en tanke, en gång för några år sedan, när jag faktiskt brydde mig. Men Zach hjälpte mig ur det. Han sa att om det vore fel så skulle inte gudinnan gett mig krafterna. Jag tror på att allt händer av en orsak, och gudinnan gav mig denhär gåvan eftersom jag kommer finna den användbar, och tills den dagen kommer, får jag väl stå ut’’ sa hon nonchalant med en axelryckning.

’’Gudinnan?’’

’’ Nyx? Människorna tror att hon ursprungligen blev påhittad av grekerna, nattens personifiering kallade de henne. Men egentligen så är vampyrer ursprungligen från grekland, och det var De Förstfödda – de första vampyrerna som Nyx själv valde ut – som berättade om att de träffat gudinnan och ville dela med sig av sin tro. Alltså är Nyx visserligen nattens gudinna, men också de ’’goda vampyrernas’’ och faktiskt också alla elementens gudinna ’’

’’Läser du mycket?’’

’’ Ibland, jag gillar att läsa. Det ger mig en paus från verkligheten för ett tag’’ Ja g tittade mig omkring i rummet. Jag såg nyfikna och chokade blickar från alla håll. Jag förstod att det måste ha sett väldigt lustigt ut, där vi satt och kommunicerade mentalt, och utryckte oss med gester också. Alla stod och stirrade på oss med allt från nyfikna roade blickar, till förvånade och oroliga – som om de trodde att vi blivit helt galna. Det verkar i och för sig som en naturlig reaktion. Jag menar, det är ju inte riktigt normalt att man hör röster i huvudet. Läraren tittade också på oss.

’’ Karen är schysst, och hon brukar vara alla nybörjares drömlärare’’ sa Roxanne .

’’ Vadå, blir hon sämre senare eller?’’

’’Nej? Varför tror du det?’’

’’ Jag vet inte, det lät bara som att du inte höll med’’

’’Det är inget fel på henne alls, hon är bara väldigt’’ hon avbröt sig och försökte hitta rätt ord. Det behövdes inte. Jag kände att hon fick dåliga vibbar av henne, och om jag skall vara helt ärlig kände jag mig också lite osäker omkring henne, och mina instinkter har aldrig lett mig fel förut. Hon förstod att jag förstod att hon förstod vad jag menade (ironi eller vad?) och hon gav upp med att leta igenom sitt ordförråd. Karen gick mot oss.

’’ Vad gör ni?’’ undrade hon.

’’ Vi’’ började jag

’’ berätta inte!’’ avbröt Roxanne

’’ varför inte?’’ frågade jag, men precis när jag ”uttalat” frågan så kände jag en instinkt att hålla käften, och denhär gången kom den inte från Roxanne. Jag tittade på Roxanne och hon nickade diskret.

’’ Ni?’’ undrade Karen

’’ Vi tog en paus eftersom Kahlan slog i huvudet när jag attackerade utan att hon var beredd’’ sa Roxanne.

’’ Hur kommer det sig att det är jag som tvunget skulle ha skadat sig?’’ frågade jag surt. Jag hatar att framstå som svag eller okunnig, och nu framstod jag som både och.

’’ Eftersom att du är ny och inte visste vad du skulle göra’’ sa hon logiskt. Jag svarade inte, för precis då ringde klockan (En klocka på en vampyrskola?)

’’ Kommer du?’’ frågade någon. Jag behövde inte vända mig om för att fatta vem det var. Hallå? Vem brukade göra så, du vet, komma bakifrån och skrämma livet ur mig! Men jag kunde inte låta bli att vända mig om och se hans leende. Jag vände mig om och tittade rakt upp i Zachs leende ansikte.

’’ På väg’’ sa jag, sedan vände jag mig mot Roxanne ’’ vi ses’’ men hon tittade inte på mig utan log stort mot Zach och han log tillbaka. Hon gick fram och slog armarna om honom.

’’ Jag visste inte att du tog denhär lektionen’’ sa hon

’’ Det gjorde jag inte, men min skyddsling går här, så mitt schema har anpassats efter henne’’

’’ Hanns skyddsling? ’’ sa hon i vårt lilla privata samtal

’’ Fråga inte mig, jag vet inte ens vad en skyddsling är?’’

’’ En skyddsling är en väldigt viktigt person för skolan, och har därför en ”beskyddare” som är kapabel att skydda en’’

’’Jag kan skydda mig själv’’

’’ Mhm ja jag märkte det när vi började lektionen’’

’’ Då visste jag inte att man fick attackera!’’

’’ Jag kan nog ta dig ändå’’ sa hon irriterande självsäker och stöddig.

’’ Du kan ju försöka’’ sa jag och ställde mig i försvarsställning. Jag behövde inte vänta länge, för redan efter några sekunder kastade hon sig mot mig. Hon hade inte räknat med att jag skulle vara så snabb, eller stark. Precis när hon skulle ta tag i mig, flyttade jag mig - bara tillräckligt för att hon skulle missa – och tog tag om hennes midja och tryckte ner henne mot golvet och väste. Hon tittade skräckslaget på mig, och jag gissade att jag fått klargröna ögon. Jag förstod att det var grön eftersom jag kände mig lycklig och stolt över att ha vunnit.

’’ Vad håller ni på med?’’ frågade Zach förvånad ’’ Jag trodde inte att det skulle bli bråk för att jag nämnde att jag blivit Kahlans beskyddare?’’

’’Det blev det inte storebror’’ sa Roxanne med ögonen på mig.

Det luktade starkt av sten. Det var brunt och väldigt stort men förvånansvärt nog inte så fuktigt som det borde vara i borgar.

’’ Välkommen till Baths firth, universums äldsta vampyrskola. ’’ sa en röst bakom mig. Jag vände mig om med ett ryck, och såg en kille som j ag direkt märkte var Vannisk . Han såg väldigt bra ut, t ill och med för att vara vampyr – ja vampyrer är naturligt otroligt snygga, och fördelen med det är att vi inte behöver smink för att anses se bra ut , men nackdelen är att vi inte kan utnyttja det .

’’ Mitt namn är Zach och jag är din hjälpande hand ’’ sa han och log , och jag kunde inte låta bli att le tillbaka . Han hade vita glänsande tänder och br unt hår . Han hade välbyggd kropp och var ganska lång , m en han såg inte lika hotfull ut som Eliaz. Han såg faktiskt väldigt snäll ut där han stod med ett leende och tittade på mig.

’’ Hej Zach’’ sa jag mjukt ’’ jag är … ‘ ’

’’ Kahlan Sweet’’ avbröt han.

’’ Ja hur ?’’

’’Alla vet vem du är Kahlan’’

’’ Okej… det tvivlar jag på’’ sa jag

’’ Kahlan Amnell, född för 743 år sedan, och tillhör kraftgruppen kontroll, och därför kan jag hjälpa dig. Jag tillhör också kontroll’’

Jag stirrade bara på honom.

’’ Haha, kom här Romeo’’ skrattade Eliaz och drog iväg med honom, och kvar var jag med Joanne. Hon tittade imponerat på mig.

’’ Vadå?’’ frågade jag

’’ Ingenting. Jag har bara aldrig sett Zach titta på någon sådär förut’’ flinade hon.

’’ Vad pratar du om?’’ frågade jag förvirrat.

’’ Ingenting’’ fnittrade hon och skakade på huvudet ’’ kom nu, jag skall visa dig ditt rum’’

’’ Mitt rum?’’ frågade jag ängsligt

’’ Ja vart hade du tänkt sova?’’ frågade hon förvirrat. Jag svarade inte, utan följde bara efter henne.

När hon öppnade dörren till det hon kallade ’mitt rum’ fanns där inte mycke t att tänka om det. Där fanns två säng ar , ett bord med två stolar, en bokhylla med böcker som såg ut att ha fått sig en omgång, och – kanske det mest underliga – ett kylskåp. Där luktade också”stenigt” men jag gillade det. Lukten av sten och källare. Det fanns också två skrivbord med datorer och vad som såg ut att vara två väldigt bekväma stolar. Återigen häpnade jag över hur torrt det var mot vad som var logiskt. Det var som ett vanligt elevhem, om man bortsåg från stenlukten och kylskåpets innehåll. Jag vände mig mot Joanne med en frågande blick. Hon såg förvirrad ut, men inte som att hon undrade om rummet, utan undrade om min reaktion.

’’ E tt kylskåp’’ frågade jag.

’’ Ja, annars står sig inte blodet’’ frågade hon förvirrat.

’’ Skall vi inte jaga?’’ frågade jag lite ängsligt. Jag föredrog färskt blod.

’’ Du lär inte hitta något annat än vampyrer här’’ skrattade hon ’’ vilket du självklart kan dricka, om de tillåter det’’ sa hon sedan seriöst.

’’ Kan jag?’’ frågade jag glatt. Hon tittade på mig, förvirrad av både min glädje och mitt ovetande .

’’ Jag kan ju förstås tvinga dem’’ sa jag sedan

’’ Här har alla vampyrer krafter, starka krafter. Vissa mer skrämmande än de andra’’ sa hon och tvekade. Som om hon var orolig att hon sagt för mycket.

’’ Vad är det?’’ frågade jag.

’’ Ingenting’’ svarade hon snabbt ’’ Ät nu, du har din första lektion om 15 minuter och det är bra om du är stark, men inte törstig då’’ sa hon och sprang iväg. Snabbt. Jag hade tänkt fråga henne om tanken med att ha två sängar, men det hann jag tydligen inte. Jag gick fram till kylen och öppnade den. Där var fullt med blodpåsar, sådana man har på sjukhus. Jag sträckte försiktigt in handen, och tog tag i en av dem. Jag satte sugröret vid munnen och drack. Jag han n ta en klunk innan jag kastade iväg den till andra sidan rummet och grimaserade.

’’ Var det något fel på dendär?’’ frågade en röst och jag ryckte till och vände mig snabbt om

’’ Hej’’ sa Zach, som om han stått där hela tiden. Han stod nonchalerat lutad mot väggen , med ett flin som var så gulligt att det tog andan ur mig . Men den tanken skakade jag av mig.

’’ Du måste verkligen sluta upp med det där’’ sa jag irriterat.

’’ Vadå?’’ frågade han och ryckte oskyldigt på axlarna.

’’ Att skrämma livet ur mig! Jag blir livrädd!’’

Han skrattade bara år mig.

’’ Så, får jag fråga vad som var fel på dendär?’’

’’ Den smakade väldigt’’ sa jag och tvekade, letade efter rätt ord , men hittade inget så jag nöjde mig vid att svara ’’ Annorlunda ’’.

’’ Det är djurblod, vad hade du väntat dig?’’

’’ Djurblod?’’

’’ Ja, vad tänkte du dig, mänskligt blod?’’

Jag ryckta på axlarna.

’’ Allvarligt?’’

’’ Det är allt jag någonsin vetat’’ försvarade jag mig. Han tittade på klockan.

’’ Tja, du får nog gå på lektionen törstig för’’ sa han och snörpte på munnen ’’ det är dags. Du har din första lektion nu’’

’’ Så vad gör du här?’’ muttrade jag surt. Han skrattade igen. Han såg mig tydligen inte som ett stort hot.

’’ Jag skall med dig?’’ sa han förvånat. Som om det vore uppenbart.

Jag tog en vä ska som hängde på en av stolsryggarna och hängde den över axeln, tryckte mig förbi honom där han stod i dörren utan att ens ge honom en blick, och gick ut . Tyvärr gick han flinande efter mig och försökte kväva sitt skratt.