efterallaar

Det går att trotsa naturlagarna, tro mig – jag vet av erfarenhet. Men det tar vi senare. Innan du börjar läsa bör du veta tre saker. Det första är att det finns olika sorters vampyrer

 

Albai – En Albai är en vampyr som föds precis som människor. De har långa smidiga kroppar och är alltid väldigt bleka. Albai har väldigt bra syn, lukt och hörsel. De blir gamla, inte som människor som blir rynkiga och får grått hår. Nej de ser ut som 20 år från det att de fyller 18 och livet ut, och de blir betydligt äldre än människor, ca 1500 år eller så. Men de lever inte föralltid. De dör på samma sätt som människor, förutom att de blir inte sjuka så länge de får blod. De har inga huggtänder.

 

Fedroi – En Fedroi föds också på samma sätt som människor. De är oftast korta, muskulösa och ’’märkta’’ vampyrer, som valts ut av gudinnan. De har oftast kopparbrun hud, och har alltid en havsblå stjärna i nacken. De är väldigt snabba och starka. Angående ålder och hur de dör, gäller det samma som för Albai. De har huggtänder, men inte riktiga vampyr-tänder, utan mer som människor med vassa hörntänder.

 

Vannisker – Vannisker är hälften människa och hälften Albai. De har ärvt Albains syn och hörsel, och i vissa fall luktsinnet också. De är oftast långa, men kroppsbyggnaden varierar. De är lite blekare än vanliga människor, men inte lika bleka som en Albai. Deras död är densamma som en Albais förutom att de inte behöver blod för att hålla sig friska, utan har enormt svårt för att bli sjuka ändå. De har inte huggtänder. Om en vannisk får barn med en vannisk blir barnet mer Albai än människa.

 

Fedroisker – Fedroisker är hälften Fedroi och hälften människa. De har ärvt en Fedrois snabbhet och styrka, men istället för att ha en stor stjärna i nacken, har de en liten stjärna i tinningen. De har också bättre syn och hörsel än människor, men inte lika bra som en Albai eller Vannisker. De är dock väldigt bra beskyddare för Albai och Fedroi mot Orois eller Monoceres. De kan dricka blod, men de föredrar det inte. De har inte heller huggtänder. Om en Fedroisk får barn med en annan Fedroisk blir barnet mer Fedroi än människa eller Fedroisk.

 

Orois – Orois är de så kallade ”onda” vampyrerna. De har inget samvete eller några känslor. De har extremt stark hud, men den är inte ogenomtränglig. Orois lever i grupper, och har väldigt bra syn-och luktsinne, och är också väldigt snabba. De har röda ögon, och är mellanbruna till hudfärgen. De är korta och smala. De går att döda med en träpåle eller så bränner man den. Oroi blir man genom att bli biten av en annan Oroi. Orois dör inte av direkt solsken, men de blir svagare och kan inte använda sina vampyrkrafter. De har riktiga, långa, starka, vassa och spetsiga huggtänder som växer ut när de slåss eller när de dricker blod.

 

Monoceres – Monoceres är den värsta sortens vampyr. De dödar för nöjes skull och får kraft av offrets lidande. Monoceres är starka, snabba och har extrem syn, hörsel och luktsinne. Liksom Orois har de inget samvete eller känslor. De är så bleka att de nästan ser genomskinliga ut, och är alltid långa och muskulösa. De har liksom Orois också röda ögon, men dessa är inte helt röda, utan bara rödkantade. De är liksom andra vampyrer lätta att känna igen om man vet vad man skall leta efter. Det finns bara tre sätt att döda en Monoceres; En silverpåle i bröstet, bränna dem eller leda ut dem i solsken. De brinner upp snabbt i solen. Det finns två sätt att bli en Monoceres, antingen så blir man biten av en, eller så kan en Albai eller Fedroi medvetet gå över till dem, genom att välja ondskan. Monoceres lever ensamma eller två och två, sällan fler än det. Monoceres är de enda vampyrerna

som inte åldras, och kan därför bara dödas. Monoceres har riktiga, vassa, långa och spetsiga huggtänder, och de finns alltid där.

 

Två; De vampyrer som blir ”skapade” kan inte döda den som skapade dem, det fungerar bara inte. Varför vet jag inte jag – jag är inte utbildad vampyr-vetenskaps… ehm… sak.

 

Och till sist; Minns du att jag sa att det var möjligt att trotsa naturlagarna, att jag visste av erfarenhet? Det är för att jag är resultatet av att någon trotsade dem. Jag vet inte riktigt hur, men på något sätt lyckades min mamma (en vannisk) och min pappa (en Fedroisk) få mig. Det har bara hänt en gång innan. En vannisk och en Fedroisk fick en son, men han dog efter 20 år. Jag tror att det berodde på att det var för många krafter och förändringar och annat skit i honom, men jag har ännu inte hittat någon som håller med. Men det är inte allt. När min mamma och pappa dött i en brand, träffade jag en kvinna. Hon var väldigt snäll och tog hand om mig. Men hon var annorlunda på något sätt. Jag kunde inte sätta fingret på det då, men nu vet jag exakt vad det var – De rödkantade ögonen, den onaturligt vita huden och den långa muskulösa kroppen. Hon var Monoceres. Detta fick jag ännu ett bevis på när hon bet mig. Men oroa dig inte, jag är – av någon konstig anledning – inte Monoceres. Jag vet inte varför. Kanske är det för att godheten i mitt blod (den från mamma och pappas raser) uppväger det onda ifrån Monoceres gift, och därför får mig att överleva båda. Men jag hoppas mer på att Y-kromosomen i mig hindrar mig från att dö som handär snubben och att jag inte fick tillräckligt med gift av Veronica – det var hennes namn – för att bli förvandlad. Så jag är lite annorlunda. Jag är snabb och stark (till och med snabbare och starkare än både Fedroi och Monoceres) och har bättre syn, lukt och hörsel än Albai. Jag har långt mörkbrunt hår med korkskruvar. Mina ögon är väldigt läskiga – för de ändrar färg. Om jag känner mig precis som vanligt så har jag bruna ögon. Nöt-bruna för att vara exsakt. Blir jag ledsen blir de blå. Blir jag jätteglad blir de gröna. Blir jag irriterad blir de orange, om jag blir förvirrad eller nervös blir de gula, och om jag blir arg blir de kolsvarta. Jag försökte använda linser när jag bodde hos människorna, men de löses upp – förmodligen av Monoceres-giftet. Så jag är ensam av min sort – och jag tycker inte det är positivt. Jag vet aldrig vad jag kan göra, eftersom jag är den enda av min sort och vet därför inte vad det får för konsekvenser. Men min existens bryter mot naturlagarna eftersom det egentligen är omöjligt för en vannisk och en Fedroisk att få barn.

 

Och förresten - mitt namn är Kahlan. Jag är vampyr ... och det här är min historia...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Allt började en vanlig onsdag, i slutet av skoldagen. Jag visste inte då att det skulle bli en av de mest förändrande dagarna i mitt liv. Linnea pratade på i mitt öra, och hade ingen aning om att jag visste precis vad hon skulle säga. Jag kan styra folks tankar, och minnen också för den delen. Få dem att glömma, tro och sådant. Nackdelen med det är att om jag använder mina krafter på någon så hör jag deras tankar, och efter 740 år – 743 år för att vara exakt – var det några stycken. Men som tur är så avtar detta efter ett tag om jag inte har någon kontakt med den tvingade. Jag hade varit tvungen att tvinga Linnea en gång. Jag gillade inte att tvinga folk - få dem att glömma. Det kändes som att ta bort deras fria vilja. Bara för att jag var tvungen att slava under någonting, betyder inte det att jag skulle straffa någon annan på samma sätt. Jag vaknade ur mina tankar för att någon knackade mig på axeln. Jag ryckte till.

”Kahlan Sweet? ”Frågade en ljus röst bakom mig. Jag vände mig om och såg en liten, smal flicka som såg ut att vara i 16 års åldern. Hon hade blont vågigt hår som nådde henne till svanskotan, hon log ett bedårande leende mot mig, och hela hennes ansikte sken upp av uppriktig lättnad och glädje. Jag hade antagit att hon var en high School tjej men lukten avslöjade henne. Hon var en vampyr… precis som jag. Bredvid henne stod en lång mörk man, med brunt hår och bruna ögon. Han hade väldigt välbyggd kropp och var väldigt lång. Det såg väldigt rolig ut bredvid den lilla korta tjejen. Jag hade aldrig träffat en annan vampyr än den som förändrade mig och min mamma och pappa, som lärt mig allt som fanns att veta, eller det trodde jag i alla fall. Ända tills jag träffade dehär nu.

”Ja?” svarade jag, jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag visste inte ens om de ville skada mig eller inte. Men jag kunde försvara mig själv, med eller utan krafter.

’’ Oh tack gode gud!’’ suckade den lilla flickan ’’ Eliaz det är hon, vi har hittat henne!’’ sa den lilla flickan ivrigt och drog i den store killens arm, som jag antog var Eliaz.

’’ Lugna ner dig Joanne’’ sa den stora killen – Eliaz – med en mörk röst, ’’ Vi vet inte ens om det är hon’’

’’ Men det måste det ju vara! Vi har ju letat i 700 år!’’ klagade hon som jag snabbt insåg var Joanne.

’’ Ursäkta men jag förstår inte vad ni pratar om… vilka är ni?’’ frågade jag.

Joanne brast ut i ett bedårande klingande skratt.

’’ Jag tror inte hon skämtar’’ sa Eliaz tveksamt. Jag skakade på huvudet.

’’ Allvarligt? Vet du inte vilka vi är? Berättade inte dina föräldrar det?’’ sa Joanne

’’ Mina föräldrar dog för nästan 200 år sedan’’ mumlade jag

’’ Jo men du var med dem i 550 år eller?’’ frågade hon. Jag svarade inte. Jag gillade inte att prata om mina föräldrar. De dog när de beskyddade mig, från några andra, de som satte eld på huset. Jag träffade aldrig de som var ute efter mig. Mina föräldrar lämnade mig i källaren där vi gömde oss, och de gav sig av. De sa att de skulle komma och hämta mig när de hade gjort sig av med dem som jagade mig … de kom aldrig tillbaka. Hon tolkade min tystnad exakt som hon borde.

’’ Förlåt’’ sa hon ’’ jag vet att du inte gillar att prata om dem’’

’’ Joanne är en empath’’ sa Eliaz ’’ det betyder att hon känner andras reaktioner och känslor om de är starka nog’’

”Praktiskt” mumlade jag tillbaka.

’’ Vi hinner inte stå här och småprata, vi måste skynda oss’’ sa Joanne

’’Vart?’’ sa jag. Joanne gav Eliaz en frågande blick och han nickade.

’’ Till vampyrskolan’’ sa hon, som om hon hade försökt undvika att jag fick veta det.

’’ Vad?’’ frågade jag häpet och lyfte på ögonbrynen.

Jag fick plötsligt en minnesbild – en flashback. Jag stod i en borgliknande byggnad med stora höga murar. Bredvid mig satt en blond tjej med korkskruvar ner till midjan med ett brett leende och klarblåa ögon. Hon var Albai – utan tvekan. Jag undrade plötsligt vart jag var i minnet, vem tjejen var och varför jag hade glömt bort detta. Sedan slog instinkten till. Min mamma hade haft samma gåva som jag – men betydligt svagare. Men om jag inte visste om min egen gåva då, var det mycket möjligt att hon lyckats få mig att glömma detta.

Men jag visade inte med en min om vad jag mindes utan fortsatte med mitt förvånade ansiktsutryck, och mina ögon började svida. De bytte färg. De blev gula, men jag tror inte Joanne eller Eliaz märkte något.

’’ Dina föräldrar lämnade visst ute en del’’ mumlade Joanne för sig själv ’’ Vampyrskolan är ett ställe dit alla vampyrer förs. De förs dit, och där lär de sig kontrollera sina krafter. Krafterna hänger ihop med törsten, så lär du dig kontrollera dina krafter, lär du dig också kontrollera din törst’’ fortsatte hon.

’’ Men jag är inte direkt nybörjare? Jag föddes – som vampyr – för 743 år sedan. Och hur vet ni ens när en vampyr föds, och om de ens har krafter’’

’’ Alla vampyrer har krafter’’ avbröt Eliaz ’’ bara olika starka. Det finns olika grupperingar av vampyrer beroende på vilken kraftgrupp man tillhör. Du tillexempel tillhör gruppen kontroll. Du kan – om du lär dig kontrollera dina krafter – få andra att göra saker åt dig, inte bara övertala och få att glömma. Anledningen till att du är så stark, är att andra vampyrer kan bli påverkade. Men krafter som fungerar på vampyrer fungerar inte på vampyrer som är mer är 300 år äldre. Man kan heller inte påverkas av någon annan i din kraftgrupp – där är du ett undantag, du kan påverka vampyrerna i din grupp, vilket världen inte skådat på över ett tusen år.’’

Jag tyckte det lät konstigt, och funderade på att smälla till dem på käften och sticka där ifrån. Jag har ett hetsigt temperament – jag erkänner. Men jag jobbar på det och nu tog jag ett djupt andetag och lät bli. Men jag berättade inte heller att jag redan kunde få folk att göra saker.

’’ Men vi hinner inte prata mer nu, du har mycket att lära och väldigt lite tid. Eliaz?’’ frågade hon och tittade menande på honom.

’’ Vadå? Vad skall du göra nu?’’ frågade jag.

’’ Eliaz kan teleportera, men inga fler frågor nu.’’

’’ Men jag kan inte sticka! Jag har skola, vänner… ett liv’’ sa jag upprört.

’’ Ett liv? Kahlan, du lever i en värld där du aldrig kommer kunna vara dig själv, vi måste gå nu!’’ sa Joanne strängt. Jag var nära på att säga att jag inte skulle kunna vara mig själv med dem heller, men sedan kom jag på att de skulle fråga varför, och då skulle jag behöva berätta om att Veronica bitit mig, och vad hon var och allt sådant. Och det ville jag inte, jag hade inte berättat för någon om henne och det tänkte jag inte göra heller.

’’ Men jag vill inte!’’ sa jag istället.

’’ Du har inte så mycket att välja på. Eliaz’’ sa hon och gjorde en gest mot honom, och helt plötsligt var vi inte i skolan längre, utan i någonting som liknad en borg, och jag kände igen den från min minnesbild.

Det luktade starkt av sten. Det var brunt och väldigt stort men förvånansvärt nog inte så fuktigt som det borde vara i borgar.

’’ Välkommen till Bathsfirth’’ sa en röst bakom mig. Jag vände mig om med ett ryck, och såg en kille som jag direkt märkte var Vannisk. Han såg väldigt bra ut, till och med för att vara vampyr – ja vampyrer är naturligt otroligt snygga, och fördelen med det är att vi inte behöver smink för att anses se bra ut, men nackdelen är att vi inte kan utnyttja det.

’’ Mitt namn är Zach och jag är din hjälpande hand’’ sa han och log, och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Han hade vita glänsande tänder och hår som skulle vinna en kamp i mörker mot midnatt, och ögon som hade samma färg som mörk chocklad. Han hade välbyggd kropp och var ganska lång, men han såg inte lika hotfull ut som Eliaz. Han såg faktiskt väldigt snäll ut där han stod med ett leende och tittade på mig med sina mörkt bruna ögon.

’’ Hej Zach’’ sa jag mjukt ’’ jag är… ‘’

’’ Kahlan Sweet’’ avbröt han.

’’ Ja hur...?’’

’’Alla vet vem du är Kahlan’’

’’ Okej… det tvivlar jag på’’ sa jag

’’ Kahlan Amnell, född för 743 år sedan, fördes bort från Bathsfirth för ett år sedan - även om jag aldrig uppfattade anledningen, och är den omöjliga blandningen mellan fedroisk och vannisk'’

Jag stirrade bara på honom. Hur visste han om dendär blandningen? Och vad menade han med ett år sedan?

’’ Haha, kom här Romeo’’ skrattade Eliaz och drog iväg med honom, och kvar var jag med Joanne. Hon tittade imponerat på mig.

’’ Vadå?’’ frågade jag

’’ Ingenting. Jag har bara aldrig sett Zach titta på någon sådär förut’’ flinade hon.

’’ Vad pratar du om?’’ frågade jag förvirrat.

’’ Ingenting’’ fnittrade hon och skakade på huvudet ’’ kom nu, jag skall visa dig ditt rum’’

’’ Mitt rum?’’ frågade jag ängsligt

’’ Ja vart hade du tänkt sova?’’ frågade hon förvirrat. Jag svarade inte, utan följde bara efter henne.

När hon öppnade dörren till det hon kallade ’mitt rum’ fanns där inte mycket att tänka om det. Där fanns två sängar, ett bord med två stolar, en bokhylla med böcker som såg ut att ha fått sig en omgång, och – kanske det mest underliga – ett kylskåp. Där luktade också ”stenigt” men jag gillade det. Lukten av sten och källare. Det fanns också två skrivbord med datorer och vad som såg ut att vara två väldigt bekväma stolar. Återigen häpnade jag över hur torrt det var mot vad som var logiskt. Det var som ett vanligt elevhem, om man bortsåg från stenlukten och kylskåpets innehåll. Jag vände mig mot Joanne med en frågande blick. Hon såg förvirrad ut, men inte som att hon undrade om rummet, utan undrade om min reaktion.

’’ Ett kylskåp’’ frågade jag.

’’ Ja, annars står sig inte blodet’’ frågade hon förvirrat.

’’ Skall vi inte jaga?’’ frågade jag lite ängsligt. Jag föredrog färskt blod.

’’ Du lär inte hitta något annat än vampyrer här’’ skrattade hon ’’ vilket du självklart kan dricka, om de tillåter det’’ sa hon sedan seriöst.

’’ Kan jag?’’ frågade jag glatt. Hon tittade på mig, förvirrad av både min glädje och mitt ovetande.

’’ Jag kan ju förstås tvinga dem’’ sa jag sedan

’’ Här har alla vampyrer krafter, starka krafter. Vissa mer skrämmande än de andra’’ sa hon och tvekade. Som om hon var orolig att hon sagt för mycket.

’’ Vad är det?’’ frågade jag.

’’ Ingenting’’ svarade hon snabbt ’’ Ät nu, du har din första lektion om 15 minuter och det är bra om du är stark, men inte törstig då’’ sa hon och sprang iväg. Snabbt. Jag hade tänkt fråga henne om tanken med att ha två sängar, men det hann jag tydligen inte. Jag gick fram till kylen och öppnade den. Där var fullt med blodpåsar, sådana man har på sjukhus. Jag sträckte försiktigt in handen, och tog tag i en av dem. Jag satte sugröret vid munnen och drack. Jag hann ta en klunk innan jag kastade iväg den till andra sidan rummet och grimaserade.

’’ Var det något fel på dendär?’’ frågade en röst och jag ryckte till och vände mig snabbt om

’’ Hej’’ sa Zach, som om han stått där hela tiden. Han stod nonchalerat lutad mot väggen, med ett flin som var så gulligt att det tog andan ur mig. Men den tanken skakade jag av mig.

’’ Du måste verkligen sluta upp med det där’’ sa jag irriterat.

’’ Vadå?’’ frågade han och ryckte oskyldigt på axlarna.

’’ Att skrämma livet ur mig! Jag blir livrädd!’’

Han skrattade bara år mig.

’’ Så, får jag fråga vad som var fel på dendär?’’

’’ Den smakade väldigt’’ sa jag och tvekade, letade efter rätt ord, men hittade inget så jag nöjde mig vid att svara ’’ Annorlunda’’.

’’ Det är djurblod, vad hade du väntat dig?’’

’’ Djurblod?’’

’’ Ja, vad tänkte du dig, mänskligt blod?’’

Jag ryckta på axlarna.

’’ Allvarligt?’’

’’ Det är allt jag någonsin vetat’’ försvarade jag mig. Han såg förvånad ut över dendär 'allt jag någonin vetat' kommentaren, men släppte det snabbt. Han tittade på klockan.

’’ Tja, du får nog gå på lektionen törstig för’’ sa han och snörpte på munnen ’’ det är dags. Du har din första lektion nu’’

’’ Så vad gör du här?’’ muttrade jag surt. Han skrattade igen. Han såg mig tydligen inte som ett stort hot.

’’ Jag skall med dig?’’ sa han förvånat. Som om det vore uppenbart.

Jag tog en väska som hängde på en av stolsryggarna och hängde den över axeln, tryckte mig förbi honom där han stod i dörren utan att ens ge honom en blick, och gick ut. Tyvärr gick han flinande efter mig och försökte kväva sitt skratt.

När vi kom in i klassrummet blev jag förvånad. Där fanns inga bänkar, inga stolar eller ens en tavla. Där fanns ingenting. Ingenting förutom massa andra vampyrer och fönster. Alla var iklädda svartbruna dräkter, med massa snören och bälten. Zach drog i mig och jag tittade upp på hans oförstående ansikte. Jag förstod att jag hade gått fel.

Vi fortsatte under tystnad genom korridoren till ett klassrum som såg likadant ut, förutom att eleverna var iklädda gröna dräkter. Läraren kom fram till mig.

’’ Välkommen Miss Sweet ‘’ sa hon och höll fram en mossgrön klänning som var uppskuren vid benen, som man hade i gamla krigsfilmen för att kunna sparkas. Vid midjan satt ett svart snörbälte som täckte hela magen. Den var långarmad men utan axlar. Till den gav hon mig ett par svarta, högklackade läderstövlar som gick upp över knäskålarna. Jag antog att klackarna var till för att utöka balanssinnet, men jag hade aldrig gillat högklackat.

’’ Kahlan’’ rättade jag henne och hela klassen skrattade. En lång smal tjej kollade upp på mig med sur besviken min. Hon kom fram till mig.

’’ Du skall jabba med mig’’ sa hon kallt. Hon hade långt rakt brunt hår och en lång slank kropp som såg ut som om den hörde hemma på ett tidningsomslag för badkläder. Hon var Albai, helt klart.

’’ Roxanne’’ ropade hon som gett mig kläderna - som jag antog var läraren, eftersom hon var den enda som hade annorlunda kläder – och sprang efter henne. Enda skillnaden mellan mina och Zachs kläder var att han hade tröja och byxor med sneekers istället för klänning och högklackat. Jag gick och bytte om. När jag kom tillbaka stod alla i par. Alla förutom Roxanne. Tydligen hade hon inte skämtat om att vi skulle jobba tillsammans. Jag ställde mig fem meter framför henne. Läraren klappade i händerna, och Roxanne gick till attack. Hon slog ner mig på golvet och väste.

’’ Gå av mig’’ sa jag och mitt synfält började snurra i takt med huvudet som också började dunka och värka, och det kändes som att någon petade mig i ögonen samtidigt som någon försökte lossa mtt huvud från axlarna med en hammare. Det gjorde det alltid när jag hypnotiserade. Hon gjorde som jag sa, vilket inte var så konstigt, hon hade ju inget val. Jag satte mig bredvid henne och höll fast hennes händer.

’’ Gör aldrig sådär igen’’ sa jag och släppte henne. Ingen i hela klassen reagerade. Då förstod jag att de kanske skulle attackera varandra.

’ja det är klart?’ hörde jag Roxanne tänka.

’kan du höra mig?’

’ja såklart, det är min gåva. Jag hör folks tankar. Men det är ju lektion, för att lära sig kontrollera sina krafter. Jag har gått här i flera år och kan fortfarande inte kontrollera’ tänkte hon och stannade till. ‘föresten hur kan du höra mig?’ undrade hon.

’’ Det är min gåva, om jag ”tvingar” någon, hör jag deras tankar’’ svarade jag lite sorgset och gjorde citattecken när jag tänkte tvingar.

’’ varför så sorgsen?’’ undrade hon ’’jag tycker det låter coolt?’’

’’ det är det, men… ‘‘ jag visste inte hur jag skulle fortsätta

’’men vadå?’’

’’ men jag vill inte få folk att göra saker mot deras vilja, det är fel’’ det sista tillade jag i en nästan ohörbar viskning. Hon sa inget, men hon förstod, det kände jag – ännu en effekt av min förmåga, det är som att jag har deras hjärna i mig – eller rättare sagt, deras hjärna har mig i sig - och med den alla känslor, tankar, minnen och allt. Det de ser kan jag se(Om det är något de är nervösa, rädda, uppspelta eller upplever någon annan stark känsla över). De jag tvingar kan känna mina känslor hela tiden. Jag brukar tycka att det är jobbigt, men jag har ju full tillgång till deras hjärna (Den kan jag faktiskt tränga mig in i och se allt de ser, höra allt de hör, och såklart känna det de känner, men jag

kan dock inte ta kontroll över dem) så jag skall ju inte klaga. Men till mitt försvar brukar jag inte göra det medvetet. Jag brukar dock ryckas in ibland, men jag har märkt att om jag är borta från den tvingade i några år dog den effekten bort på den personen, och jag hörde bara tankar om jag lyssnade. Jag hade lärt mig att sätta upp mentala murar som stängde det mesta ute. Men jag kunde inte försvara mig mot det starkaste, eller det som drog mig in i deras huvud. Det tog en lång stund innan hon sa något.

’’ Jag har aldrig ägnat en tanke åt att jag kränker folks privatliv när jag lyssnar på deras tankar, det har alltid känts så uppenbart. Eller inte aldrig förresten, jag har ägnat det en tanke, en gång för några år sedan, när jag faktiskt brydde mig. Men Zach hjälpte mig ur det. Han sa att om det vore fel så skulle inte gudinnan gett mig krafterna. Jag tror på att allt händer av en orsak, och gudinnan gav mig den här gåvan eftersom jag kommer finna den användbar, och tills den dagen kommer, får jag väl stå ut’’ sa hon nonchalant med en axelryckning.

’’Gudinnan?’’

’’ Nyx? Människorna tror att hon ursprungligen blev påhittad av grekerna, nattens personifiering kallade de henne. Men egentligen så är vampyrer ursprungligen från grekland, och det var De Förstfödda – de första vampyrerna som Nyx själv valde ut – som berättade om att de träffat gudinnan och ville dela med sig av sin tro. Alltså är Nyx visserligen nattens gudinna, men också de ’’goda vampyrernas’’ och faktiskt också alla elementens gudinna’’

’’Läser du mycket?’’

’’ Ibland, jag gillar att läsa. Det ger mig en paus från verkligheten för ett tag’’ Jag tittade mig omkring i rummet. Jag såg nyfikna och chokade blickar från alla håll. Jag förstod att det måste ha sett väldigt lustigt ut, där vi satt och kommunicerade mentalt, och utryckte oss med gester också. Alla stod och stirrade på oss med allt från nyfikna roade blickar, till förvånade och oroliga – som om de trodde att vi blivit helt galna. Det verkar i och för sig som en naturlig reaktion. Jag menar, det är ju inte riktigt normalt att man hör röster i huvudet. Läraren tittade också på oss.

’’ Karen är schysst, och hon brukar vara alla nybörjares drömlärare’’ sa Roxanne.

’’ Vadå, blir hon sämre senare eller?’’

’’Nej? Varför tror du det?’’

’’ Jag vet inte, det lät bara som att du inte höll med’’

’’Det är inget fel på henne alls, hon är bara väldigt’’ hon avbröt sig och försökte hitta rätt ord. Det behövdes inte. Jag kände att hon fick dåliga vibbar av henne, och om jag skall vara helt ärlig kände jag mig också lite osäker omkring henne, och mina instinkter har aldrig lett mig fel förut. Hon förstod att jag förstod att hon förstod vad jag menade (ironi eller vad?) och hon gav upp med att leta igenom sitt ordförråd. Karen gick mot oss.

’’ Vad gör ni?’’ undrade hon.

’’ Vi’’ började jag

’’ berätta inte!’’ avbröt Roxanne

’’ varför inte?’’ frågade jag, men precis när jag ”uttalat” frågan så kände jag en instinkt att hålla käften, och den här gången kom den inte från Roxanne. Jag tittade på Roxanne och hon nickade diskret.

’’ Ni?’’ undrade Karen

’’ Vi tog en paus eftersom Kahlan slog i huvudet när jag attackerade utan att hon var beredd’’ sa Roxanne.

’’ Hur kommer det sig att det är jag som tvunget skulle ha skadat sig?’’ frågade jag surt. Jag hatar att framstå som svag eller okunnig, och nu framstod jag som både och.

’’ Eftersom att du är ny och inte visste vad du skulle göra’’ sa hon logiskt. Jag svarade inte, för precis då ringde klockan (En klocka på en vampyrskola?)

’’ Kommer du?’’ frågade någon. Jag behövde inte vända mig om för att fatta vem det var. Hallå? Vem brukade göra så, du vet, komma bakifrån och skrämma livet ur mig! Men jag kunde inte låta bli att vända mig om och se hans leende. Jag vände mig om och tittade rakt upp i Zachs leende ansikte.

’’ På väg’’ sa jag, sedan vände jag mig mot Roxanne ’’ vi ses’’ men hon tittade inte på mig utan log stort mot Zach och han log tillbaka. Hon gick fram och slog armarna om honom.

’’ Jag visste inte att du tog den här lektionen’’ sa hon

’’ Det gjorde jag inte, men min skyddsling går här, så mitt schema har anpassats efter henne’’

’’ Hans skyddsling?’’ sa hon i vårt lilla privata samtal

’’ Fråga inte mig, jag vet inte ens vad en skyddsling är?’’

’’ En skyddsling är en väldigt viktigt person för skolan, och har därför en ”beskyddare” som är kapabel att skydda en’’

’’Jag kan skydda mig själv’’

’’ Mhm ja jag märkte det när vi började lektionen’’

’’ Då visste jag inte att man fick attackera!’’

’’ Jag kan nog ta dig ändå’’ sa hon irriterande självsäker och stöddig.

’’ Du kan ju försöka’’ sa jag och ställde mig i försvarsställning. Jag behövde inte vänta länge, för redan efter några sekunder kastade hon sig mot mig. Hon hade inte räknat med att jag skulle vara så snabb, eller stark. Precis när hon skulle ta tag i mig, flyttade jag mig - bara tillräckligt för att hon skulle missa – och tog tag om hennes midja och tryckte ner henne mot golvet och väste. Hon tittade skräckslaget på mig, och jag kände att jag fått klargröna ögon, eftersom det kändes som att jag masserade dem (det låter lite konstigt, men ändå...). Jag förstod också att det var grön eftersom jag kände mig lycklig och stolt över att ha vunnit.

’’ Vad håller ni på med?’’ frågade Zach förvånad ’’ Jag trodde inte att det skulle bli bråk för att jag nämnde att jag blivit Kahlans beskyddare?’’

’’Det blev det inte storebror’’ sa Roxanne med ögonen på mig.

’’ Storebror?’’ undrade jag chockat

’’ Ja, har han inte sagt det?’’

’’ Jag har knappt sagt mer än fem meningar till honom. Vi har typ inte pratat’’

’’ Jag fattar inte? Om det inte blev bråk, varför attackerade du henne då?’’ avbröt Zach vårat tankekäbbel

’’ Hon utmanade mig’’ sa Roxanne

’’ Utmanade? Hon har inte sagt ett ord till dig?’’

’’ Det är en lång historia, och jag berättar på vägen till nästa lektion. Förresten vad är nästa lektion’’ frågade jag

’’ Vi har Drama’’ sa Zach och vände sig mot mig, men avbröt sig när han såg mina ögon ’’Jösses gudinna! ’’ utbrast han

’’ Vadå?’’ sa jag

’’ Har du sett dina ögon?’’

’’ Åh, du menar att de är gröna? De blir det när jag är glad’’

’’ Och du är glad nu?’’ frågade Roxanne

’’ Tja, jag vann ju’’ svarade jag enkelt

’’ Okej, men nu måste vi gå för att inte bli sena, och du berättar allt på vägen’’ sa Zach och vi gick mot dörren.

På vägen till dramalektionen så berättade jag om mina krafter. Eller inte om det här med att jag hade extrakrafter eftersom jag blivit biten av en Monoceres men av någon anledning inte blivit en. Men om det där andra. Att jag kunde ”tvinga” folk, och att när jag gjort det hade jag liksom deras känslor, minnen, drömmar och sådant i mitt huvud, som om jag hade deras hjärna också. Men att det avtog om jag tappade kontakten med dem, och att jag brukade vara duktig på att stänga dem ute ur mitt huvud, och att de kände mina känslor. Jag berättade till och med om att ifall de kände något alldeles för starkt kunde jag ryckas in i deras hjärnor och se, höra, lukta och känna allt som de ser, hör, känner lukten av och känner. När jag var klar var han tyst en stund, sedan sa han

’’ Din förmåga avtar åtminstone efter ett tag, det gör inte min, om jag använder min kraft på någon stannar den där föralltid’’

’’ Vad har du för förmåga?’’

’’ Jag kan ”bekänna” folk. Det betyder att jag kan med en enda beröring, om jag släpper lös mina krafter såklart, göra folk till slavar. De kan inte ljuga för mig, och måste göra som jag säger. De vill

inte göra annat än att lyda mig’’ sa han sorgset. Wow! Alla här hade tydligen superkrafter som finns med i någon film eller tv-serie i den ’’verkliga’’ världen.  Jag kämpade mot impulsen att lägga armen om honom och trösta honom, säga att allt skulle bli bra, när klockan ringde. Jag kom att tänka på repliken ’’saved by the bell’’ för andra gången idag.

Dramalektionen var rolig, men det hände inte så mycket. Vi fick ett varsitt stycke av en vintersaga, och jag fick sista scenen och skulle agera som Perdita och skulle spela mot en kille som hette Michael. Det var avslappnat och så när inpå normalt som var möjligt på en vampyrskola. Jag fattar egentligen inte hur försvarslektionen kunde vara så onormal och händelserik och dramalektionen så… normal.

’’ Så vad händer nu?’’ frågade jag Zach efter lektionen.

’’ Lunch’’ svarade Roxanne. Det gladde mig. Jag var törstig. Jag hade inte druckit på ett och ett halvt dygn, om manu inte räknade den lilla klunken djurblod innan första lektionen, och det gjorde jag inte. För att Albai och Fedroi skulle hålla sig friska skulle de dricka helst en gång varje dygn. Och jag hade båda av dem i mig, och det brukade vara ett rimligt mått för mig med. Jag hade blivit informerad av Roxanne att vi hade djurblod i våra kylskåp för att det räckte för att hålla sig frisk, och om man mådde dåligt eller var trött var det bra att dricka innan lektionerna, men de litade inte på oss själva med människor. Men till lunch hade man människor som frivilligt gav bort blod till oss. Det var inte många människor som kände till vår existens, men det fanns några stycken överallt, och på vampyrskolorna hade man som sagt frivilliga donatorer. Det slog mig plötsligt att Roxanne var Albai, och Zach Vannisk. De kunde ju inte vara syskon?

’’ Vi är egentligen bara halvsyskon. Vi har inte samma pappa, men min mamma och pappa var Albai och Zachs pappa var människa’’ svarade Roxanne.

’’ Men vart skall Zach äta då?’’

’’ Han skall med dig till donatorerna och sedan skall du, jag och han till lunch-salen och låta honom äta lite mänsklig föda’’

’’ Varför tittar ni sådär konstigt på varandra hela tiden’’ sa Zach

’’ Vadå?’’ undrade jag

’’ Som om ni kunde prata med varandra genom att se varandra i ögonen?’’

’’ På tal om ögon, är mina bruna igen?’’ sa jag och försökte byta ämne.

’’ Berättade du inte för honom!?’’ frågade Roxanne förfärat, och lyckades nätt och jämt låta bli att spärra upp ögonen och stirra på mig.

’’ Jag berättade att om jag tvingade någon så hörde jag deras tankar’’

’’ Men han vet ju inte att du har tvingat mig!’’

’’ Just det, det gör han ju inte nej’’

’’ Nej det gör han inte! Berätta för honom nu, han måste veta!’’

’’ Nej, de är orange nu?’’ sa Zach förvånat, och jag blev lite generad över att jag inte känt av att det kliade i ögonen, som det alltid gjorde när de blev orange.

’’ Han har rätt’’ instämde Roxanne

’’ Ja de blir det när jag är irriterad eller nervös’’ sa jag och kliade mig nervöst i nacken.

’’ Och det är du nu? Varför det?’’ undrade Zach. Roxanne puttade till mig i sidan och tittade menande på mig.

’’ Jag blir nervös när jag vill byta ämne’’

’’ Och varför ville du byta ämne?’’

’’ För att jag inte ville erkänna att jag inte visste att man skulle attackera varandra och tvingade Roxanne att gå av mig när hon brottat ner mig’’ erkände jag och bet mig lite skamset och blygt i läppen.

’’ Men vad har det’’ Zach avbröt sig när det gick upp för honom att jag och Roxanne nu hörde varandras tankar. ’’ Aha’’ sa han istället.

’’ Tja jag är väl lite irriterad också’’

’’ Och varför är du det?’’

’’ Eftersom jag tydligen inte anses varken trygg eller kapabel att beskydda mig själv här’’ sa jag tillgjort glad. Zach skrattade bara, och jag tittade irriterat på honom, men när jag tittade upp mot hans glädjestrålande ansikte kunde jag inte låta bli att le, vilket fick mig att börja rodna, vilket fick honom att skratta ännu mer. Jag tittade ner i marken och han ledde mig mot ett trapphus. Vi gick upp till översta våningen. Zach öppnade en dörr och jag klev in, men kom inte längre än till tröskeln.

Det såg ut som ett blod-doneringsrum, som på ett sjukhus. Återigen – ironi. Men istället för massa läskiga illaluktande slangar var där både Albai och Fedroi som drack av de till synes njutande offren.

’’ Ett vampyrbett skickar ut endorfiner som gör att offret njuter av det, Nyx har sett till att akten är njutningsfull för både vampyren och offret’’ sa Roxanne.

’’ Okej, tack för informationen’’ svarade jag.

Zach ledde mig fram till ”disken” där det satt en Fedroi och läste på en lista.

’’ Och vem har vi här’’ frågade kvinnan vänligt. Hon hade en snäll mild röst som påminde om min mammas. Hennes röda hår hängde tunt ner för axeln. Hon hade inte den där hemska morots-röda färgen som många har, utan en vacker äkta röd nyans. Hon såg väldigt snäll – och såklart vacker – ut.

’’ Kahlan Sweet’’ svarade Zach före mig. Kvinnan tittade ner i listan och tittade sedan upp på mig med ett milt leende.

’’ Välkommen till Bathsfirth, Kahlan, jag heter Jenny och jobbar här för att se till att alla får blod ordentligt. Dricker du blod lika regelbundet som Albai och Fedroi gör?’’ undrade Jenny. Jag antog att hon tänkte att jag kanske behövde blod oftare.

’’En gång om dagen brukar vara rimligt’’ svarade jag med ett leende, som hon genast besvarade. Hon ledde mig genom den sjukhus-liknande salen fram till en smal kvinna. Hon var visserligen smal, men väldigt lång. Hon var blek som en Albai, och det var väl inte konstigt med tanke på att hon donerade blod till vampyrer dagligen. Hon satt och så gott som studsade på stolen av förväntan på ett bett. Jag tänkte att hon inte skulle behöva vänta eller tigga och be. Törsten slet i mig och var nära på att riva sönder mig inifrån, och jag säger bara – det är VERKLIGEN ingen skön känsla! Strupen brann, magen kändes som en boxnings-säck under en proffsträning och huvudet dunkade och hotade med att explodera. Jag visste att om jag väntade mycket längre skulle mina muskler börja värka och mina knän skulle snart inte bära mig längre. Vi kom fram till kvinnan, och jag böjde mig ner och drack.

När jag tittade upp igen såg jag att Roxanne inte längre stod kvar bredvid Zach. Jag vände mig om och såg henne stå lutad över en man som såg ut som om han svävade på moln – hon hade tydligen haft väldigt rätt om endorfinerna.

’’Klar?’’ undrade Zach. Jag nickade. Jag kände mig mycket bättre nu.

’’ Till lunchen nu?’’ undrade jag

’’ Nej, jag struntar i den idag. Det är någon som vill träffa dig, och jag är rädd att hon dödar mig om hon inte får som hon vill snart’’ sa han med ett skämtsamt leende. Först då kände jag en enorm dragningskraft mot elevhemmen. Jag tittade på Zach som nickade, som om han också kände det. Han log fortfarande. Han öppnade dörren och föste mig ut till trapporna och vidare till elevhemmen.

Jag blev förvånad när Zach stannade vid mitt rum. Han tittade på mig.

’’Är du redo?’’ frågade han

’’För vadå?’’

’’Vet du inte vem som är här inne?’’ frågade han förbryllat, och för en gångs skull flinade han inte det där självsäkra irriterande och SJUKT gulliga leendet.

’’Nej? Varför skulle någon vara i mitt rum? Och ännu konstigare – varför skulle jag veta om det? Jag har ju inte varit här sedan imorse’’ Han tittade ännu konstigare på mig, som om han oroade sig för min mentala hälsa och undrade om det var något fel på mig. Fortfarande med det underliga ansiktsuttrycket öppnade han dörren (som konstigt nog var olåst). När jag tittade in genom dörren stod där en kort, blek tjej, med midjelångt blont glänsande hår med korkskruvar. När hon vände sig om såg jag ett otroligt vackert ansikte – till och med för att vara Albai. Men ansiktet hade ett oroligt uttryck, men så fort hon såg mig sköljde lättnaden över henne och hennes bleka kinder blev mjukt rosa. Men jag såg inte bara ansiktet bli lättat – jag kände det… genom ett mentalt band. Ett enormt starkt ett, starkare än jag någonsin upplevt. Detta var flickan som jag sett i min minnesbild.

’’Kahlan’’ utbrast tjejen lättat och rusade genom rummet och kastade sig om halsen på mig. Jag klappade henne förvånat på ryggen och tittade frågande på Zach. Hans leende var tillbaka, och det

lugnade mig. Tjejen släppte mig motvilligt för att se mig i ögonen ’’ Jössesgudinna! Du ser inte ut att ha förändrats ett dugg. När din mamma tvingade dig att hoppa av skolan slutade jag också, men de fick tag på mig för en månad sedan och berättade att de känt av dig, så jag kom tillbaka och har väntat på dig sedan dess och jag höll på att DÖ när jag fick veta att du kommit hit utan att de hämtat mig! Du måste ha undrat vart jag var!’’ Zach harklade sig i en tydlig gest att hon skulle sluta prata, men hon lyssnade inte utan fortsatte ’’ Hur mår du egentligen!? Jag menar att vara utan dig i 1 år skadade mig, så jag kan bara tänka mig hur det skadade dig! Hur mår du!’’ frågade hon igen och vände sig mot Zach ’’ Mår hon bra?’’ Jag stod som förstummad, men som tur var harklade sig Zach och tog till orda

’’ ehm… ja Rose, Kahlan har… ‘’ han avbröt sig och letade tydligen efter rätt ord.

’’ Kahlan har vadå?’’ frågade tjejen – som tydligen hette Rose – oroligt.

’’ Hon har tydligen inget minne av att ha varit här innan’’ sa Zach till sist. Rose stod och tittade förstummat på honom en stund, innan hon vände sig om mot mig med tårfyllda ögon.

’’ Inget minne?’’ frågade hon, men det kom bara ut som en viskning med bruten röst ’’ Du kommer inte ihåg… mig?’’ frågade hon förfärat och nu började tårarna rinna våldsamt. Hon satte sig ner på sängen med en duns, och tittade inte upp från sina händer. Hon satt så en lång stund, och tystnaden som följde var så besvärlig, och känslorna som kom från bandet var outhärdliga. Hon var självklart ledsen – enormt ledsen, men hon var också arg på vad som kunde ha gjort så att jag förlorat minnet, och orolig för att det var för att hon aldrig hade betytt tillräckligt för mig för att bli ihågkommen.

Plötsligt blixtrade det till innanför ögonen. Ännu en minnesbild. Vi var på skolan. Jag och Rose. Men vi var i rummet, det rummet vi var i verkligheten just nu. Hon satt på sängen och skrattade så att hon höll på att kvävas, och jag låg på sängen bredvid och stämde in i skrattet. Allt hos henne älskade jag. Även hennes dåliga sidor. Det gjorde henne till den hon var – min bästa vän, min själsfrände. Bokstavligen. Hennes skratt lugnade mig, det kändes som hemma. Just i det ögonblicket kände jag det som jag för länge sedan insett. Jag skulle klara vad som helst bara hon var med mig. Plötsligt slogs dörren upp och mamma stormade in. Åsynen av min mamma fick mitt nutida jag att rycka till av sorg och saknad. Men i mitt minne blev jag orolig, men inte för min eller mammas skull, utan för Rose. Jag visste att mamma hade letat efter mig. Hon ville ta mig ifrån skolan, för hon var orolig för vad som skulle hända om jag stannade, gick ut skolan och blev förändrad. Jag visste att mamma var orolig för att en enda förändring till skulle döda mig. Men jag ville inte lämna skolan. För om jag gjorde det lämnade jag allt. Kunskap, mitt hem, vänner, minnen… och Rose. Jag kunde inte lämna Rose, det skulle göra för ont. Men mamma var starkare än jag. Hon sprang in genom dörren och grep tag om armen på mig. Jag skrek. Rose skrek. Båda av fruktan att förlora den andra. Rose försökte hysteriskt få tag i mig, och jag försökte få tag i henne, se till att inte behöva lämna henne. Det hjälpte inte. Jag var för långt bort. Jag fäktade med armarna och försökte lossa mammas grepp samtidigt som jag och Rose skrek efter varandra. Båda två grät vi hysteriskt. Både av fysisk smärta – den kommer när man skiljs från sin själsfrände. Och av mental smärta att skiljas från sin bästa vän – den enda som förstod en. Hon kände mig bättre än jag kände mig själv, och vice versa. Jag visste att jag skulle ha ont tills jag lyckades träffa henne igen.

Jag rycktes ut ur minnet och tillbaka till verkligheten, där jag också grät hysteriskt. Jag kände att det sved i ögonen när de blev blåa, som när man låter bli att blinka en längre tid.Jag grät inte ofta och jag kände Roses oro för mig. Hon visste att jag så gott som aldrig grät, och gjorde jag det var det allvarligt och jag grät aldrig såhär mycket.

’’Kahlan!’’ skrek hon och kramade om mig hårt. Hon satte mig försiktigt ner på madrassen i sängen. Hon lugnade mig, men inte ens hennes kram kunde bota den smärta och förtvivlan jag kände nu. Min egen mamma hade tagit mig ifrån Rose, och orsakat mig så mycket smärta, och sedan fått mig glömma allt och alla på skolan, inklusive Rose! Hur hade hon kunnat få mig att glömma henne!? Och varför kom jag inte ihåg det nu? Även om effekten inte hade försvunnit när hon hade dött, borde jag ha kommit ihåg det. Jag var mycket starkare nu än hon någonsin varit, och krafter växer bara mer och mer, och blir starkare och stakare. Smärtan jag känt när jag såg min mamma, smärtan från att skiljas från Rose och smärtan av vad mamma gjorde var outhärdlig!

’’ Kahlan!’’ Zach skrek också oroligt.

’’ Hon såg något’’ sa Rose ’’ jag kände det’’

’’ Vad såg du?’’ frågade Zach och klappade mig lugnande på håret.

’’ Jag såg… natten när… mamma förde bort mig… från Rose… jag mindes hur mycket… jag tyckte om henne… smärtan av att skiljas… från henne… och smärtan av att det var… min egen mamma…’’ lyckades jag få fram mellan hickningarna som gråten framkallade. Jag grät så häftigt att det gjorde ännu ondare i bröstkorgen. Jag hade velat berätta allt för Rose, visa hur mycket jag tydligen älskade henne. Jag tittade upp på henne och jag såg att hon faktiskt grät lika mycket som jag. Men hon tittade tillbaka, och jag kände lättnaden från henne över att jag i alla fall kom ihåg en liten del av vad hon hade betytt för mig… vad hon fortfarande betydde för mig. Jag kastade mig i famnen på henne och Zach reste sig upp

’’ Jag skall gå till Joanne och meddela att ni inte kommer till resten av lektionerna idag. Ärligt talat ser ni inte ut som att ni skulle klara av det. Jag ber Roxanne titta förbi när hon har slutat’’

’’ T-tack’’ stammade Rose och tittade på mig med sitt lugnande varma leende – till och med nu när hennes ansikte var strimmigt av tårar lugnade det mig lite - och vi var båda lättade över att jag mindes och att vi var återförenade. Nu skulle ingen skilja oss åt igen.

Efter några timmar och många fler tårar senare hade jag hade inte fått några minnesbilder men Rose berättade att vi träffades under vårt första år här och hade varit omöjliga att skilja åt redan då. Hon hade också berättat lite om våra stunder tillsammans, och hon verkade enormt tålmodig och accepterande gällande min ”minnesförlust” nu när jag kom ihåg henne och hennes betydelse för mig. Plötsligt knackade det på dörren och Roxanne öppnade. Hon tittade in och sökte med blicken efter mig. När hon hittade mig log hon lite och frågade hur det var med mig

’’ Bara bra faktiskt, jag känner fysiskt mycket mindre smärta. Jag har inte känt av den förrän jag kände att den släppte’’ svarade jag enkelt

’’ Klarar du av mer just nu’’ undrade hon. Jag tittade förvånat på henne.

’’ Det tror jag’’ sa jag förvånat. Hon vände sig om mot någon som tydligen stod utanför dörren

’’ Jack, hon är här inne’’ sa hon. Tydligen hade hon inte velat berätta det innan.

’’ Nej då hade han aldrig stått kvar utanför’’ tänkte både Rose och Roxanne.

’’ Har jag tvingat dig någon gång?’’ frågade jag Rose

’’ Nej, det är bara så att om man hittar sin själsfrände så blir den oftast påverkad av den andras krafter, och så känner man av den ifall den är nära’’ Jag hann inte svara på det, för då kom en kille inrusande.

’’ Molnija!’’ utbrast han. Han hade kort mörkbrunt hår – till och med mörkare än jag – och så mörkt bruna ögon att de såg svarta ut. Han var kort och hade kopparbrun hud – en Fedroi. Han sprang fram till mig och omfamnade mig i en björnkram som tog andan ur mig.

’’ Hjälp mig!’’ bad jag till Rose och Roxanne. Det blev Rose som svarade

’’ Jack har ryska föräldrar, och kallar dig Molnija eftersom det är ryska för blixt. Han och du brukar retas lite grann och ni flirtar ofta - på skoj såklart. Ni har samma ganska skruvade humor. Han och du har varit rivaler i försvars-lektionerna, och ni har ungefär samma skicklighet, men du är snabbare och han är starkare så du kallar honom groza för det betyder åska. Även om ni inte är romantiskt intresserade av varandra på riktigt är ni väldigt nära goda vänner, och han har varit sjukt orolig.’’ Förklarade hon, och jag försökte hänga med

’’Tack!’’ sa jag tacksamt med eftertryck. Jag tittade på Jack genom mitt hår som låg tjockt mot min axel i hans kram. Där såg jag hans zvjezda-märke. Zvjezda-märke kallade man det stjärnformade märket som Fedroi har i nacken eftersom zvjezda betyder stjärna på ryska. När jag tänkte efter fanns det väldigt mycket ryska ord i vampyrernas värld. Till exempel ijetutjaja mysjv som var namnet på en av de största vampyr-städerna (ja jag vet att det är ironiskt att det finns vampyr-städer) som – återigen ironiskt nog – betyder fladdermus, och nauka som vi kallade ämnet NO på den här skolan hade jag märkt , och det betyder vetenskap. Men jag slog nu bort de tankarna och besvarade Jacks kram.

Då fick jag plötsligt en minnesblick till. Men i den här var jag i skolkorridoren med Jack och jag log stort. Han hade precis gett upp med att försöka ta reda på varför jag var så mycket snabbare än honom. Jag skakade på huvudet.

’’ Ge upp bara’’ utbrast jag med ett skratt ’’ jag kommer alltid vara snabbare än dig, och det kommer du få leva med!’’

’’ Jag ger inte upp förrän du berättar din hemlighet och jag kan bli bättre än dig så att du förlorar övertaget djevotjka’’ sa han och skrattade han med. Djevotjka betyder flicka på ryska. Jag blev förvånad över att han inte lade till maljenykij före, för det betyder lilla. Han var visserligen inte mycket längre än mina 160 cm, men han var ett år äldre. Fedroi blev sällan över 165 cm, och han var ungefär däromkring.

’’ Jag kan berätta en annan hemlighet för dig’’ sa jag skämtsamt sensuellt. Han förstod att jag som vanligt retades med honom, och besvarade villigt mitt flirtande. Jag tyckte om det med Jack. Man kunde flirta lite oskyldigt med honom utan att det betydde någonting, men det var aldrig mer än flirtande.

’’ Jaså det kan du?’’ svarade han lika skämtsamt sensuell som jag varit. Jag skulle precis svara något flirtigt och retsamt när Roxanne sprang fram till mig

’’ Kahlan du måste komma fort! Rose har problem’’ sa hon. Jag lyssnade direkt och sprang mot vårt rum. Tjort, eller på svenska – fan!

Jag återvände från minnet.

’’ Molnija?’’ frågade Jack oroligt

’’ Vad såg du’’ kom från två olika håll i mitt huvud. Jag svarade rösterna i huvudet med att visa upp scenen i huvudet för dem, och svarade Jack med ord.

’’ Jag mår bra J… groza’’ svarade jag vänligt

’’ Vad hände?’’

’’Bara… ‘’ började jag med Roxanne avbröt mig

’’ TYST! Han vet inte om att du förlorat ditt minne, och jag tror att det är bäst att det förblir så’’ jag lyssnade på henne och sa istället till groza

’’ Jag bara blev lite yr helt plötsligt’’ och för att stryka under mina ord blev ögonen gula, och jag blev snurrig, men jag kom snart på att det inte var positivt. Jag antog att Rose redan visste om ögonen, eftersom de blivit blåa förut, men Jack hade ingen aning, eftersom de blivit så konstiga efter att Veronica bitit mig… efter att min mamma fört bort mig ifrån skolan.

’’ Molnija?’’ frågade han oroligt igen

’’ Jag mår bra groza, mina ögon ändras sådär vid olika tillfällen’’ svarade jag lugnande

’’ Olika tillfällen? Vilka tillfällen?’’

’’ Om jag känner mig precis som vanligt så har jag bruna ögon. Blir jag ledsen blir de blå. Blir jag jätteglad blir de gröna. Blir jag irriterad blir de orange, om jag blir förvirrad eller nervös blir de gula, och om jag blir arg blir de kolsvarta’’ svarade jag med en axelryckning. Han tittade oroligt på mig men sa inget mer om det.

’’ Okej, men jag måste gå. Jag skolkade sista lektionen och kom hit, så nu måste jag ta mitt straff’’ sa han, skämtsam igen. Jag fick en känsla av att han var en av de där typerna som inte kunde vara allvarlig eller sorgsen särskilt länge. Han gav mig en lätt puss på kinden och jag log vänligt tillbaka. Han reste sig upp och gjorde likadant mot Rose och Roxanne, som besvarade det på samma sätt som jag – med ett vänligt leende. Men med ett vänligt leende kommer man långt. Han öppnade dörren, log ett självsäkert och retsamt leende mot oss, och gick.

’’ Hur är det med dig?’’ ville Roxanne veta

’’ Du vet att jag kan höra dig va?’’ sa Rose

’’ Hurdå?’’

’’ Eftersom jag kan höra Kahlans tankar, som du i din tur pratar till, så jag hör dig också’’

’’ Va?’’

’’ Kahlan hör allt du tänker, och jag hör allt hon tänker, och du hör oss båda. En ond cirkel’’ sa Rose med ett retsamt leende.

’’ Vad sägs om att vi pratar med riktiga ord nu, eftersom mitt huvud är snurrigt nog utan att ni pratar på där också, vi hör ju alla varandra ändå’’ sa jag. Men det skulle jag inte ha sagt för precis då slets dörren upp och en kille till stormade in. Han var mellanlång, med ganska ljus hud – men inte Albai-

ljus – och han hade blont rufsigt hår och isblå ögon. Han var välbyggd och det syntes eftersom hans t-shirt smet år. Han var vad alla tjejer skulle kalla minst snygg.

’’ Krasavtjik!’’ utbrast han lyckligt. Mer ryska. Lärde de ut ryska här eller vad!? All den här ryskan började gå mig på nerverna. Men någonstans i bakhuvudet ringde det en klocka om att krasavtjik var ett av mina smeknamn och även om min ryska var dålig – eller rostig? – så visste jag att det betydde något i stil med snygging.

’’ Du var ganska duktig på att flirta med killarna, och du var väldigt populär bland dem även om du oftast bara flirtade’’ sa Rose hjälpsamt. Jag hann inte fråga vem det här var.

’’ Leo! UT NU!’’ sa Roxanne bestämt.

’’ Men Jack fick ju träffa henne!’’

’’ Hur visste du det?’’ frågade Rose och jag svär på att Leo rodnade ’’ Du har hållit koll på honom eller hur!’’ fortsatte hon upprört.

’’ Okej kanske lite! Men jag vet mer än honom! Jag vet att hon inte minns mycket av sin tid här, men hon kommer ihåg mig, eller hur krasavtjik?’’ sa han och det sista sa han till mig. Jag tittade bara på honom och visste inte vad jag skulle svara, men det behövde jag inte det, för då kom Zach in och ryckte ut Leo genom dörren

’’ Det spelar ingen roll om hon minns dig för de skall få vara ifred! Anledningen till att Jack fick träffa henne var att de var nära vänner!’’ sa han upprört, och han hade tydligen menat allvar med att han var min ”beskyddare” eftersom att han nästan bokstavligen kastade ut honom genom dörren.

’’ Ledsen K’’ sa han.

’’ Det är lugnt Zach’’ svarade jag och strök under det med ett leende. Och det var faktiskt ganska roande att se att jag varit så pass populär bland killarna att Leo ansträngt sig så pass mycket för att få träffa mig.

’’ Var inte så säker’’ sa en röst i mitt huvud, men jag vet inte om den kom ifrån Rose eller Roxanne.

’’ Inte jag’’ kom från båda hållen, och jag kände att de talade sanning.

’’ Har jag band med någon mer!’’ suckade jag

’’ Inte vad du har berättat’’ svarade Rose

’’ Okej… förresten hur hör du mig?’’

’’ Jag sa ju att jag kan använda din förmåga till en viss del eftersom vi är själsfränder’’ sa hon

’’ Just det’’ svarade jag dumt. Jag fortsatte fundera och sneglade på klockan.

’’Halv elva!?’’ utbrast jag

’’ Det kan nog stämma, jag kom hit ungefär klockan tio för att kolla så att det var okej’’ sa Zach, men något i hans tonfall fick det att kännas som att det inte hade varit okej. Det vänliga skämtsamma tonfallet han brukade ha (ja jag vet att det låter dumt att säga han brukade ha när jag bara hade känt honom i tolv timmar) var borta och ersatt av något hårt och beskyddande. Han hade verkligen levt sig in i sin roll som beskyddare.

’’Oj då! Då måste vi gå, jag borde vara på mitt rum nu, och du Zach får inte ens vara kvar på tjejernas elevhem’’ sa Roxanne och tittade strängt på Zach. Sedan gick de båda mot dörren och lämnade mig och Rose ensamma igen. Vi gjorde oss i ordning under nästan total tystnad, förutom när hon berättade vart hon lagt allting. När jag sedan tacksamt fick krypa ner i min säng somnade jag nästan direkt. Men så hörde jag Rose.

’’ Kahlan?’’

’’ Mm’’ mumlade jag tillbaka

’’ Jag drömmer inte nu va?’’

’’ Vad menar du?’’ frågade jag förvirrat

’’ Du är verkligen tillbaka nu va? Jag menar…’’ sa hon och suckade innan hon fortsatte. Hon tyckte uppenbarligen att det var en dum fråga, men att hon var tvungen att ställa den ’’ Om jag blundar nu, så kommer du inte lösas upp och försvinna. Du kommer vara här när jag vaknar, och om du någonsin måste ge dig av, så tar du mig med dig den här gången va?’’ fortsatte hon ängsligt, och jag hörde att rösten bröt sig lite på slutet, och jag kände att hon var nära på att börja gråta. Istället för att fråga varför hon frågat en så dum fråga, som hon trodde att jag skulle, reste jag mig ur mig säng och tassade över till henne, kröp ner under hennes täcke och kramade henne hårt. Jag förstod hur hon

kände. Rädslan över att jag skulle vakna upp och märka att allt detta var en dröm, och återgå till ett liv utan henne. Jag behövde inga minnesblickar för att förstå att det var såhär det var. Att jag stod stark och tröstade henne som släppte fram sina känslor så att det räckte för oss båda. Jag kramade om henne hårdare. Såg till att hon var kvar, att hon inte skulle försvinna.

’’ Ja’’ svarade jag ’’ Jag är verkligen här, och jag tänker inte lämna dig. Du lämnar inte mig heller va?’’

’’ Aldrig’’ svarade hon lättat. Jag kramade henne ännu hårdare, och hon kramade tillbaka. Då lät jag en ensam liten tår glida ur ögonvrån och nerför kinden. Vi hade båda fällt så många idag, och hon fällde ytterligare flera stycken nu. Så vad spelade en tår mer eller mindre för roll nu? Med den tåren på kinden, hennes fuktiga ansikte på min axel och henne i mina armar somnade vi båda två och föll in i en djup, lugn, drömlös sömn.

 

När jag vaknade var det varmt. Väldigt varmt. Jag vände mig om och märkte att jag somnat bredvid Rose och att det var anledningen till att det var så varmt. Jag kollade klockan. Halv sex. Rose behövde inte vakna än på en timme. Jag reste mig upp långsamt och försiktigt så att madrassen skulle knarra så lite som möjligt för att inte väcka Rose. Jag smög ljudlöst fram till garderoben för att hämta kläder innan jag gick in i duschen. Jag var duktig på att smyga. Även Albai och Fedroi är väldigt duktiga på att ta sig fram ljudlöst, men Vannisker och Fedroisker är ännu bättre. Jag har ju båda i mig, och för att göra det hela ännu mer komplicerat så var det ännu lättare för Monoceres att smyga, vilket jag också hade i mig. Också. Gudinna vad mitt liv var komplicerat.

'' Vad gör du uppe så tidigt?'' undrade Rose. Jag ryckte till och hoppade upp i luften och släppte kläderna på golvet.

'' Är du vaken?''

'' Njaa, inte riktigt. Min kropp sover och skapar energi. Men vårat band är fullständigt intakt, det är liksom alltid igång. Det är inte ovanligt att vi träffas i drömmar som om vi besökte varandra, men om den ena är vaken hör vi varandras tankar även om den andra inte är vaken''

''Okej...'' svarade jag frånvarande '' men jag skall ta och duscha nu, och du skall fortsätta sova''

'' Okej, jag skall försöka stänga dig ute''

'' Vad menar du?''

''Jo, jag minns när du berättade om att du övat på att bygga upp en 'försvarsmur' runt dina krafter så att du stängde de andra ute, alltså deras tankar, känslor och så vidare. Du sa att du däremot inte kund stänga mig ute. Det var det jag menade med att försöka. Du sa också att du lärt dig att skydda dina egna tankar från andra, så jag tänkte att om vi samarbetar kanske vi kan stänga varandra ute. Om du fokuserar på att inte släppa in mig så fokuserar jag på att inte släppa in dig''

'' Okej, det låter bra'' sa jag, tog upp kläderna jag tappat och gick in i duschen.

För att vara ett så vanligt rum var badrummet väldigt ''fancy''. Det var två vita handfat med guld-handtag och två stora speglar med guldram runt ovanför dem. Toaletten var vit och skinande ren. Det var en stor vacker vichy-dusch som täckte hela högra väggen. Jag klädde av mig kläderna och gick in i den. Det varma vattnet som kom från 2 duschkranar i taket och 2 på var sida om mig var lugnande. Mina muskler och framför allt mina nerver slappnade av ordentligt.

När jag var klar tog jag på mig den skjortan och det par jeans som jag tagit med mig in. Över det tog jag på mig klänningen jag fått av Karen dagen tidigare. På tal om Karen fick jag fortfarande lite dåliga vibbar ifrån henne. Hon döljde någonting, men jag visste inte vad. Den där känslan som sa mig att jag var något på spåren dök upp i magen. Det pirrade, men på ett bra sätt. Jag gick fram till spegeln och började kamma mitt hår. Typiskt nog så var mitt hår extra bångstyrigt idag. Det var elektriskt och stod åt alla håll. Jag började försöka reda ut det när jag kände att både Rose och Roxanne hade vaknat.

''God morgon'' sa jag till de båda

'' god morgon'' svarade de båda sömndrucket i kör

'' Vänta lite... varför kan jag fortfarande höra dig? Jag borde inte höra dig så långt bort?'' sa Roxanne

'' Det kanske har med att jag har ett band till dig att göra?'' tänkte jag.

'' Kanske...'' tänkte hon. Hon försökte dölja sin tveksamhet, men den fanns där i undertonen. Jag uppfattade den klart och tydligt. För att byta ämne började jag ''prata'' om skolan.

'' Så, vad är vår första lektion?''

'' Vi har stridskonst. Ta på klänningen du fick av Karen igår'' svarade Rose

'' Stridskonst?'' undrade jag. Jag var duktig på fysisk strid, även om jag inte använde mina krafter.

'' Lärarna säger att det kan komma tillfällen när vi måste försvara oss utan krafter. Det lär vi oss på stridskonst-lektionerna och får inte använda våra krafter då. Lektionen kallas däremot mest för försvars-lektion''

'' Okej, vad har vi sedan?''

'' Kraftkontroll med Karen''

'' Okej, och efter det har vi drama och sedan lunch ellerhur''

'' Ja''

'' Och efter det?''

'' Nauka''

’’Nauka?’’

’’NO’’

'' NO'' svarade jag tvivlande. Det verkade inte som ett ämne man hade i en vampyrskola. Hade någon frågat mig för 2 dagar vad jag trodde de hade för lektioner i en vampyr-skola skulle jag svarat sådant som ''Hur man tömmer människan till sista droppen'' och ''Hur man döljer sina spår''. Jag hade varit duktig i NO i mina andra skolor, även innan jag haft samma NO-årskurs i 500 år.

''Ja. Vampyrer har stark kontakt med de flesta djuren och många av oss kan till och med prata med dem. Men här lär vi oss inte om de djur som människorna lär sig om. Här lär vi oss om djur som människorna tror är sagoväsen, eller aldrig ens hört talas om'' sa Roxanne.

'' Djur som vadå?'' undrade jag

'' Drakar, gripar, sjöjungfrur, kentaurer,varulvar...''

''Varulvar!?'' avbröt jag

'' Ja. Vi har precis börjat läsa om dem. Det sägs i många legender och historier att varulvar och vampyrer är naturliga fiender och är i krig mot varandra och sådant, men det är faktiskt motsatsen. Vampyrer och varulvar har visserligen en lång historia, men den har aldrig blivit nedfläckad av att de någonsin råkat i luven på varandra. Skolan har många varulvar på området för att kunna försvara sig mot Orois och Monoceres. Varulvar känner av Monoceres gift och attackerar av ren instinkt. Oavsett om det skulle vara en skadat monoceres eller om en vampyr skulle bråkat med en, och fått giftet på sig, men inte i kroppen skulle en varulv attackera direkt och försöka döda en''

De orden fick mig att bli livrädd. Jag hade monocres-gift i kroppen. Varulvarna som gick omkring på skolan skulle känna av mig och gå till attack direkt. Jag kunde visserligen försvara mig, men jag ville inte skada någon, och det skulle nog verka misstänkt om jag blev attackerad av en varulv bara sådär... Men jag ruskade av mig tankarna på det snabbt och hoppades på att de andra inte hört dem.

'' Kahlan mår du bra?'' hörde jag Rose fråga oroligt. Jag ruskade på huvudet och samlade mig.

'' Jadå''

'' Du blev orolig, eller rädd''

'' Jag blev bara lite orolig för att halka efter, jag menar, ni har ju haft massa lektioner som jag inte varit med på och jag ligger nog en aning bakom er i läroplanen''

'' Äsch, det kommer bli bra. Du var jätteduktig på NO, eller i skolan över huvud taget, och kommer snart ikapp. Jag och Roxanne kommer hjälpa dig''

'' Okej'' svarade jag, och bytte ämne igen '' Vad har vi efter Nauka då?''

'' Sedan har vi vampyrhistoria'' svarade Roxanne.

'' Vad?''

'' Vi lär oss om vampyrernas historia''

'' Okej, och sedan''

'' Sedan har vi livskunskap. Alltså om hur ofta vi borde äta och hur mycket, vad som händer om vi inte gör det, hur vi ser till att människorna inte skvallrar, hur vi döljer våra spår och hur vi gömmer oss för människorna och ändå lever mitt ibland dem och sådant...''

'' Okej, och efter det?''

'' Sedan slutar vi. Jag har ett schema till dig annars'' sa Rose

''Och det säger hon nu'' sa Roxanne. Rose ignorerade hennes kommentar och gick fram till skrivbordet och drog ut den översta lådan. Där tog hon fram ett blått papper som visade sig vara mitt schema. Jag läste.

20.00-21.00: Stridskonst A.M

21.05-22.05: Kraftkontroll K.J

22.15-23.15: Drama T.W

23.20-00.00: Lunch

00.00-01.00: NO J.G

01.05-02.05: Livskunskap J.A

02.10-03.00: Vampyr sammhällskunskap E.W

A.M- Alison Mason

K.J- Karen James

T.W- Tom Wordy

J.G- Joshua Green

J.A- Jessica Awlis

E.W- Erica Willis

MED VÄNLIG HÄLSNING: Rektor Jane Kamon

 

Tiderna kändes konstiga, men sedan kom jag på att dygnet var vridet här. Natten var våran dag och vice versa. Det skulle ta tid att vänja sig vid att vara här igen.

'' Rektor Kamon är faktiskt kusin till Wendy Kamon'' sa Roxanne

'' Vem är Wendy Kamon?'' undrade jag

'' Skämtar du!?''

'' Neej?''

'' Hon är västers drottning?''

'' Jag förstår inte?''

'' Varje århundrade föds ett barn som har kontakt med ett av de fem elementen... du vet väl vilka elementen är?''

'' Ja självklart!''

'' I vilket fall, detta barnet blir kung eller drottning över sitt elements väderstreck''

'' Vilket element har vilket då?''

'' Luft- öst, Vatten - väst, Eld- söder Jord - norr och anden har de alla''

'' Okej, men vad har det med oss att göra?''

'' Det är de 5 som styr i majastrana?''

'' Majastrana? Vad är det?'' undrade jag. Det lät som någon maträtt

'' Men gudinna! Du är i Majastrana nu!?''

'' Jag trodde skolan hette bathsfirth?''

'' Ja, men bathsfirth ligger i Majastrana''

'' Jag hänger inte med?''

'' Har du läst Harry Potter, eller åtminstone sett filmerna?'' frågade Rose

'' Självklart!'' Jag älskar Harry Potter!

'' Hogwards ligger ju inte i 'mugglarvärlden' ellerhur?''

'' Nej''

'' Tänk dig detta som Hogwards och utanför som magivärlden, eller som Narnia om du vill''

'' Är jag i en annan värld!?''

'' Kahlan du föddes i den här världen?'' sa Roxanne. Jag svarade inte. En annan värld. Inte undra på att jag inte besvärats med Linneas tankar. Då kom jag på att det saknades något på schemat.

" Har vi inte SO? ’’

" Nej, inte i det här ''programmet'' "

" Programmet?"

" Tänk på det som ett gymnasium. Man väljer ju program där beroende på vad man vill syssla med i sitt liv va?"

"Ja... jo"

" Det är ungefär så"

" Vad utbilda vi oss till då?"

" Du utbildar dig i stridskonst, vilket ger karriär i saker som livvakt och monoceres- och oroi-jägare. Jag utbildar mig i naturvård vilket ger karriärer som läkare och veterinär. Jag vet däremot inte vad Roxanne utbildar sig i" sa Rose

" Jag utbildar mig i SO. Det ger karriärer i politik och massmedia" sa Roxanne

" Men jag förstår inte? Eller jag förstår program-grejen och det där, men inte lektionerna? Jag förstår mitt schema och mina lektioner, och hur de skall hjälpa mig i karriärerna, men inte ni?"

" Vi har inte samma schema" sa Rose " Jag har Nauka, lunch och livskunskap samtidigt som du, men annars har jag andra lektioner"

" Och jag har försvar, kraftkontroll, vampyrhistoria och lunch med dig. Så på drama-lektionerna är det bara Zach du känner till just nu, även om många andra känner dig" sa Roxanne. Då kom jag på en sak.

" Sa inte Zach att hans schema anpassats efter mitt?"

" Jo"

" Men då kan ju inte han välja karriär!"

" Kahlan, Zach gick samma linje som du, det är bara att de har flyttat honom till din grupp, så ni har lektionerna samtidigt"

" Så han har exakt samma lektioner som innan?"

" Exakt" hörde jag en röst bakom mig. Jag snodde förskräckt runt, redo att attackera, även om jag borde ha kunnat gissa vem det var.

" Hej" flinade Zach på sitt... Zach-aktiga sätt. Då insåg jag att jag sagt det sista högt och rodnaden steg på mina kinder och jag blev snurrig när ögonen blev gula. De brukade de faktiskt bli när jag väl blev generad, och det blev jag inte ofta, men jag hade blivit det en del det senaste dygnet.

" Sluta upp med det där!" utbrast jag och när han började skratta stämde Rose och Roxanne också in. Roxanne hörde jag i huvudet, men Roses skratt kom bakifrån Zach, och jag märkte att hon satt och drack lite blod ur ett glas vid bordet.

" Men jag tycker det är så kul att se dig rycka till VARJE gång!" retades han och fortsatte med sitt irriterande, självsäkra, jobbiga och sjukt gulliga flin, som jag insåg var hans normala min. Jag kastade ett orange-gult öga på klockan, trots att ögonen kliade. 19:55. Min första lektion med Alison Mason skulle börja snart, och precis som jag gjort dagen innan, plockade jag upp ryggsäcken från stolen och pressade mig förbi honom ut genom dörren. Både han och Rose fortsatte skratta.

Jag gick genom korridoren tills jag mötte groza. Det var löjligt hur fort jag fallit tillbaka in på det smeknamnet. Han log ett bländande leende och stoppade sig på väg genom dörren och gick istället mot mig.

" Jaså du har makat dig ut ur rummet" log han

"Jodå, jag kan ju inte sitta där inne och ruttna" svarade jag och log tillbaka

"Kommer du? Vi börjar när som helst"

" Visst, men gör du mig den äran att vara min partner under dagens försvarslektion?" sa jag skämtsamt

" Självklart Miss Sweet" sa han och bugade elegant innan han föste mig mot salen han varit på väg in genom alldeles nyss. Så fort vi kom in i salen överöstes jag av hurra-rop. Klassen var nästan dubbelt så stor som på lektionerna idag. På bara några sekunder var jag omringad av folk från alla håll. Det stressade mig. Jag tycker inte om att bli intryckt i ett hörn. Man kan kalla det för en sorts klausofobi eller något liknande... Jag visste att Roxanne kände av hur illa till mods jag blev av folksamlingen, så jag blev förvånad när det inte var hennes röst som röt genom salen.

" Okej det räcker! Låt henne andas! Hon är en vampyr precis som ni, och den som fortfarande står kvar här inom 10 sekunder kommer jag personligen se till att den kommer så ligga inne på sjukhusavdelningens akutmottagning i en vecka!" Röt en lång, muskulös kille, med albai-blek hud. Han hade blont hår, men ögonen var svarta. Som mina var när jag var arg. Av någon anledning kom jag att tänka på min pappa, och sorgen sköljde över mig, fick ögonen att svida och färgas blåa. Men jag grät inte. Det var inte sådan jag var, och efter 500 år måste jag släppa taget om sorgen. Även om 500 år i den mänskliga världen tydligen bara var 1 år här. Rose hade rätt – värsta Narnia.

Folkmassan skingrades snabbt, och killen vände sig mot mig, med en vaktsam hållning i kroppen.

" Kahlan sweet?" undrade han. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, så jag nickade bara försiktigt. Hans vaktsamma min sprack upp i ett leende " Jag kan inte tro det" sa han lågt. Jag tvivlade till och med på att någon annan än jag uppfattade det. Eftersom jag inte hade någon aning om vem killen var, men fick känslan av att jag borde det så tittade jag på Roxanne i förhoppning om hjälp. Men hon skakade bara förvirrat på huvudet och ryckte på axlarna. Hon hade ingen aning om vem han var.

" Det har ingen av dem" hörde jag en röst i huvudet säga " Ingen av dem vet vem jag är, eftersom att jag under hela mitt liv har gått under fel identitet. Men nu när jag hittat dig tänker jag inte längre gömma mig. Mina föräldrar var Wendy och Richard Sweet" sa han, och när han nämnde det sista ryckte jag till. Funderingarna över hur han kunde prata med mig mentalt var som bortblåsta. Wendy och Richard Sweet var min mamma och pappa.

" Omöjligt" viskade jag, oförmögen att höja rösten ens i huvudet " Det skulle göra dig till..."

" Den omöjliga blandningen mellan Fedroisk och vannisk och..." sa han och jag hörde att även han tvekade på ordet. " din bror" tvingade han sedan fram. Och då brast det. Alla mina känslor vällde ut i en stor och oundviklig våg, omöjlig att stoppa... kvävde mig. Och så blev allt svart.

Jag vaknade till ljudet av en rasande och högljudd röst. Jag kände genast igen den, vilket var lite skrämmande.

"Vad fan har du gjort! Du måste ju ha gjort något! Du stirrade på henne i 20 sekunder och hon svimmade! Förväntar du dig att jag skall tro på att du inte gjorde något!?" gormade Zach.

"Jag har inte gjort någonting" svarade... min bror lugnt. Det gjorde mig irriterad. Om det nu var sant det han sa - om han verkligen var min bror - borde han väl visa lite fler känslor?

''Kom ihåg att ingen mer än ni två vet om ert släktskap, och det är precis så han vill ha det'' viskade en röst i huvudet, och den kom inte från något av banden.

"Rose!?" sa Zach

"Han talar sanning" svarade hon " och K är vaken nu" När hon hade sagt det där om att jag var vaken glömdes ämnet om vad min bror gjort eller inte gjort mot mig bort. Jag kände hur alla blickar inom 3 sekunder vändes mot mig.

" K?" sa Zach försiktigt och ruskade om mig väldigt försiktigt "Kahlan?" Långsamt öppnade jag ögonen och möttes av chockade flämtningar och ansiktsuttryck.

" Borde inte ni vara vana vid att mina ögon ändrar färg vid det här laget?" mumlade jag retligt

"Jo, men inte såhär" svarade Rose, men avbröt sig när Zach drog in mig i en björnkram som tog andan ur mig och påminde mig väldigt mycket om grozas kram.

"Kan...inte...andas" pressade jag fram. Väldigt snabbt släppte Zach taget om mig, och tog sig en ordentlig titt på mina ögon och skakade förundrat på huvudet

" Du slutar aldrig upp med att förundra mig" sa han

" Tja... du har ju bara känt mig i ett och ett halvt dygn, men vilken färg har mina ögon nu då?"

" Kahlan... faktiskt så har jag känt dig i drygt 2 dygn. Du har varit avsvimmad i ett halvt. Och angående dina ögon... de har ingen bestämd färg. De är blå-gröna med svart i, som skuggor som flyter runt i blåå-grönt vatten... Det är ganska läskigt"

" Tja... det är väl logiskt? Jag menar blåa för sorg och svarta för ilska?"

"Men det gröna då?" undrade Zach men innan jag hann svara så avbröt... den andra honom

"Vadå? Ändrar dina ögon färg?"

" Är inte uppenbart? Och du har förresten inget med det att göra? Jag vet inte ens vad du heter" sa jag torrt. Jag trodde inte på snubben, även om jag inte kunde låta bli att känna en gnutta tillit och hopp till honom och det han sa.

" Jamey. Jamey Sweet" sa han

"Skippa Sweet så kanske jag tror dig"

" Varför är det så svårt att tro?"

"Eftersom att det inte går ihop! Om du nu inte är äldre än jag och det går inte för..." ja varför var det inte möjligt? När jag tänkte tanken hörde jag en röst långt bak i huvudet viska att det var precis vad det var - mycket möjligt. Som om han kunde läsa mina tankar sa han

" Jag skall fylla 767 år till sommaren"

"Vänta lite!" avbröt Zach "Jag fattar ingenting av det här, och det tycker jag inte om. Dels för att mitt jobb är att hålla koll på K, och dels av den enkla anledningen att jag inte gillar att vara ovetande"

"Zach kom med ett tag, jag skall förklara för dig" sa Rose och ryckte lätt i armen på honom

" Vet du?"

" Tja... dina tankar var ganska högljudda till och med när du var avsvimmad"

"Självklart!" utbrast jag irriterat så att alla stirrade på mig igen, men jag brydde mig inte om att jag sagt det högt den här gången.

"Okej, men jag är bara utanför dörren, så om det blir något problem" Zach avbröt sig och tittade menande på Jamey en kort sekund ’’ så tveka inte att ropa’’ fortsatte han sedan. Innan han gick gav han mig en snabb puss på huvudet, som om jag var ett litet barn ’’ Ta det försiktigt Krasivyj angle’’ viskade han sedan snabbt i  mitt öra. Jag var tydligen bättre på ryska än jag vetat eftersom att jag visste att Krasivyj angle betydde ’vackra ängel’ ungefär... Sedan lämnade han och Rose mig ensam med Jamey. Jag visste inte vad jag skulle säga, och precis som jag brukade när jag inte visste vad jag skulle prata om så började jag prata om allt och lite till.

’’ Jahopp, jag hann vara här i ett och ett halvt dygn innan jag hamnade på sjukavddelningen’’ sa jag. Det ryckte lite i hans mungipor och han kom försiktigt närmare och satte sig på sängkanten. Lukten som kom ifrån honom var så lik pappas att jag var tvungen att bita tillbaka tårarna och det gröna i mina ögon blev blått.

’’ Hur mår du?’’ undrade han

’’ Tja... jag skulle må bättre om du berättade vem du egentligen är och vad du gör här’’

’’ Jag har berättat vem jag är’’

’’ Nej, jag menar vem du EGENTLIGEN är, för det är inte möjligt att... att du... att jag... att vi’’

’’ Varför skulle inte det vara möjligt?’’

’’ Okej, så om vi låtsas att det är sant det du säger, att vi är syskon – varför adopterade mamma och pappa bort dig men behöll mig, eller varför sökte du upp mig först nu?’’

’’ Jag kan svara på den första frågan, och jag skall försöka svara på den andra också... När mamma var gravid med mig, på den tiden, var det inte acceptabelt för vannisker och fedroisker att vara tillsammans. Mamma och pappa visste att om de behöll mig var vi alla illa ute, så de var tvungna att ge upp mig. Men när mamma var gravid med dig – visserligen var det skamligt med den sortens blandning då med – men pappa hade haft en syn, och i den synen hade de givit upp dig, och några dagar senare hade några vampyrer tagit dig till någon källare någonstans för att forska på dig och försöka överföra dina krafter till sig själva. Anledningen till att jag sökte upp dig nu var för att pappa bad mig’’

’’ Vänta! Bad dig? Hur då? Och om det här nu är sant – hur vet du om det?’’

’’ Min kraft är unik, något som den magiska världen aldrig tidigare skådat, jag kan se och tala med de döda, precis som jag talar med en vanlig person. Det är så jag fått informationen – från mamma och pappa’’

’’ Omöjligt! Jag tror dig inte!’’ sa jag. Men det gjorde jag nog. Trodde honom alltså. Det lät logiskt, och en förrädisk liten del av min hjärna ville nog tro honom. Den var lycklig över att jag inte var den enda av min sort, att jag inte var den enda kvar i familjen Sweet.

’’ Jag trodde väl inte det, men pappa bad mig försöka övertala dig innan jag visade dig’’

’’ Visade mig vad?’’ frågade jag nervöst. Han suckade och drog upp tröjan

’’ Vad gör du!?’’ utbrast jag, men avbröt mig snabbt när jag såg de tre cirklarna precis ovanför a´hans högra bröst. Min hand for automatiskt upp till mitt märke, som satt placerat precis ovanför mitt vänstra bröst. Det var min familjs tatuering. Alla föddes med den. Den satt där för resten av livet. Och bara en Sweet skulle känna igen om den var äkta eller inte. Och i mina ögon, och endast i mina, glödde hans tatuering. Den var äkta.

’’ Du har den också ellerhur?’’ undrade han. Jag nickade och drog ner tröjan lite, bara lite, men det räckte för att visa tatueringen. Han lutade sig framåt och rörde vid den

’’ Den glöder’’ viskade han. Jag litade inte på min egen röst, så jag nickade bara. Precis då slets dörren upp och Zach och Rose kom in

’’ Kahlan!’’ utbrast Zach. Rose tog tag i hans arm innan han hann rusa fram och slå ner Jamey

’’ Zach lugna dig!’’ sa jag. Men då insåg jag hur det såg ut. Vi satt där på sängen, han utan tröja, med sin hand nästan på mitt bröst och vi var båda framåtlutade ’’ det är inte som det verkar!’’

’’ Inte? Förklara för mig då!’’ sa han

’’ Han har märket!’’ skrek jag ilsket. Nu var jag arg. Han hade ingen rätt att kräva det av mig, och även om jag skulle ha gjort det han trodde jag gjorde, hade inte han med det att göra!

’’ Vilket jävla märke!’’  skrek han tillbaka

’’ Det här!’’ skrek jag och reste mig kvickt ur sängen, drog av mig tröjan så att jag stod i bara BH framför honom, men jag var för arg för att ens rodna. Han tittade snabbt bort och tog upp tröjan

’’ Kahlan vad fasen gör du! Sätt på dig tröjan!’’ sa han och kastade den till mig

’’ Inte förrän du tittar!’’

’’ Jag tänker inte titta på dig när du står halvnaken. Ta bara på dig tröj-jäveln!’’

Percis då kom Roxanne in.

’’ Hey har hon... oj jösses jäklar!’’ avbröt hon sig ’’ Kahlan kan du svara på en liten fråga bara?’’

Jag vände mig ilsket mot henne

’’ Vad!?’’

’’ Vad fasen står du och strippar för?’’

’’ För att din brorsa måste titta!’’ sa jag och struntade i hur fel det lät.

’’ Du står och strippar för att du vill att min brorsa skall se dig halvnaken!? Slog du i huvudet eller något!? Ta på dig tröjan så hämtar jag en läkare för att undersöka dig...’’ hon avbröt sig och tittade på Jamey ’’ och tydligen dig också!’’

’’ Jag behöver ingen läkar-jävel! Jag behöver att din bror tittar!’’

’’ Men vad fan Kahlan ta på dig tröjan!’’ skrek Zach

’’ Inte förrän du tittar!’’ skrek jag tillbaka

’’ Vad fan vill du att jag skall se dig utan tröja för!’’

’’ För du måste se märket!’’

’’ Har han gjort ett jäkla märke på dig!’’ skrek Zach och glömde helt bort att titta bort utan stirrade rakt på tatueringen ovanför mitt vänstra bröst. Sedan tittade han på tatueringen ovanför Jameys högra. Han stod så ett tag och tittade fram och tillbaka, och under tiden hann min ilska brinna ner, och blodet rusade upp till kinderna som en raket,  medan ögonen bytte från helt svart till en blandning mellan grön och gul. Som tur var hade också han vett att rodna. Men innan någon av oss hann säga någonting tog Rose till orda (Gud vad jag älskar henne!)

’’ Oke-ej... Zach du och jag kanske skall gå till dig så förklarar jag allt om märket och hur de vet att det är äkta... och allt som hände innan vi kom in okej?’’ Zach rodnade fortfarande enormt mycket – och det var faktiskt en skön omväxling – och han följde med Rose utan att protestera.

’’ Och du – Jamey – har en del saker att förklara för mig!’’ sa Roxanne och drog med honom ut ur rummet och kastade hans tröja till honom, och precis innan hon stängde dörren kastade hon min egen till mig

’’ Och slappna inte av än du – du har också en del att förklara’’ sa hon och tittade menande från tröjan till min nu nakna mage. Jag rodnade ännu mer. Jag reste min mentala mur. Det var som om jag glömt att jag hade den, för den hade varit nere under hela min vistelse här. Jag behövde tänka. Jag drog på mig tröjan och kröp ner under täcket och började fundera. Jag låg så i säkert flera timmar och löste upp knutar i tankarna och löste några mentala gåtor om vad som hänt, men en tankenöt kunde jag inte knäcka... hur kunde Jamey höra mina tankar? Om jag hörde hans kanske det var via Roxanne, men hur hörde han mina?

’’ Det kallar familje-band. Eftersom att dina krafter är så starka har du ett band till alla i famljen. Men i detta fallet är det bara jag. Pappa berättade det för mig’’ jag ryckte till när jag hörde Jameys röst i huvudet.

’’ Hur...?’’

’’ Det finns inga murar för familje-band. Jag vet allt om Veronica och dig också. Men oroa dig inte – jag kan hålla en hemlighet. Det är ju det enda jag gjort i hela mitt liv...’’

’’ Håll käften! Du kanske vet om hemligheten men det gör INTE Roxanne och jag skulle vilja att det förblev så!’’

’’ Ta det lugnt! Hon kan inte läsa mina tankar!’’

’’ Varför inte?’’

’’ Det är någonting med mitt huvud, att någon del är hos de döda eller att de döda skyddar hjärnan som en mur eller något, jag vet inte, men det går bara inte. Jag är ganska säker på att du inte kan tvinga mig heller...’’ jag slutade lyssna där, och det förstod han nog eftersom att han slutade ’’prata’’. Det finns bara så mycket jag orkar med på en dag, och jag hade nått den gränsen ungefär när jag svimmade... vilket innebar att jag var mycket nära kanten för ett sammanbrott nu.

’’ Äsch, lägg av! Du är en Sweet, och det betyder 2 saker ; 1 – Du lär förmodligen ALDRIG lära dig att laga mat och 2 ; Du ger aldrig upp!’’ sa Jamey ’’ Men inte nödvändigtvis i den ordningen... Jag menar det kan ju vara så att det bara är jag och mamma och pappa som inte kunde laga mat...’’

’’ Nej jag kan nog platsa i den kategorin också’’ svarade jag... jag kunde verkligen inte laga mat! Så mycket för att få honom att hålla tyst!

’’ Okej förlåt – jag skall lämna ditt huvud ifred’’

’’ Tack!’’

’’ Jag kommer till dig istället!’’

’’ Ursäkta!’’

’’ Jag är precis utanför ditt fönster’’ sa han. Först då tog jag mig tid att titta runt i rummet. Det var i och för sig inte mycket att titta på – men ändå. Där fanns förståss sängen som jag låg i, bäddade med enbart vita sängkläder. Där fanns ett litet bord med en stol bredvid, och en liten hylla bredvid stolen med böcker. I takets högra hörn hängde en TV, vars fjärkontroll låg på det lilla bordet.  Där fanns också ett enormt fönster, med vita blommiga gardiner och ett element under. Det var väldigt ljust i rummet.

’’ Okej, så jag är kanske inte PRECIS utanför fönstret, men jag har gjort mig av med Roxanne och är på väg till dig’’ sa han. Precis när han sagt det öppnades dörren och in kom Rose, Zach och någon läkare.

’’ Jag blev orolig när Rose sa att hon inte kunde höra dina tankar längre, men hon lät mig inte kolla till dig förrän nu’’ sa Zach. Jag märkte direkt att han inte log, och jag fann mig själv att sakna det irriterande, jobbiga och sjukt gulliga leendet. För att försöka locka fram det, drog jag till med lite Kahlan-humor.

’’ Tja, hon kanske bara tänkte att jag fått problem med tröjan och var så skadad att jag inte fått på mig den förräns nu’’ sa jag. Det var nog inte det roligaste jag kunde ha kommit på, men det räckte i alla fall för att få det att rycka i mungiporna på honom.

’’ Angle, det är bara du som kan skämta bort det här’’ sa han och gav mig en lätt kyss i pannan. Jag hade något snabbt och skickligt svar på tungan, men precis då hördes en röst utifrån korridoren

’’ Vart fan är hon!’’ röt någon. En kille. Då slogs dörren upp och Leo kom inrusande

’’ Krasavtjik!’’ utbrast han och kom fram till mig. Innan någon hann reagera kysste han mig hårt ’’Tack goda gudinnan att du mår bra!’’ sa han sedan.

’’ Ehm... Hej Leo’’sa  jag tveksamt. Jag var fortfarande chockad över kyssen

’’ Oroa dig inte, det betyder ingenting, han är bara lycklig över att du mår bra’’ sa Rose lugnande. Jag svarade inte, men blev mycket lättad. Precis då kom Zach fram och ryckte undan Leo

’’ Visst visst, hon mår bra, men låt henne andas’’ sa han. Men Leo rörde sig inte. Zach lyckades inte rubba honom. Då kom Jack och Jamey in, och utan att ens stanna för att få veta vad som hänt så hjälpte de Zach att rycka undan Leo. Leo gav med sig och backade till en annan ände av rummet. Man kunde nästan känna lukten av allt testrostron som flög omkring i rummet.

 

"Kommer du? Vi börjar när som helst"

" Visst, men gör du mig den äran att vara min partner under dagens försvarslektion?" sa jag skämtsamt

" Självklart Miss Sweet" sa han och bugade elegant innan han föste mig mot salen han varit på väg in genom alldeles nyss. Så fort vi kom in i salen överöstes jag av hurra-rop. Klassen var nästan dubbelt så stor som på lektionerna idag. På bara några sekunder var jag omringad av folk från alla håll. Det stressade mig. Jag tycker inte om att bli intryckt i ett hörn. Man kan kalla det för en sorts klausofobi eller något liknande... Jag visste att Roxanne kände av hur illa till mods jag blev av folksamlingen, så jag blev förvånad när det inte var hennes röst som röt genom salen.

" Okej det räcker! Låt henne andas! Hon är en vampyr precis som ni, och den som fortfarande står kvar här inom 10 sekunder kommer jag personligen se till att den kommer så ligga inne på sjukhusavdelningens akutmottagning i en vecka!" Röt en lång, muskulös kille, med albai-blek hud. Han hade blont hår, men ögonen var svarta. Som mina var när jag var arg. Av någon anledning kom jag att tänka på min pappa, och sorgen sköljde över mig, fick ögonen att svida och färgas blåa. Men jag grät inte. Det var inte sådan jag var, och efter 500 år måste jag släppa taget om sorgen. Även om 500 år i den mänskliga världen tydligen bara var 1 år här. Rose hade rätt – värsta Narnia.

Folkmassan skingrades snabbt, och killen vände sig mot mig, med en vaktsam hållning i kroppen.

" Kahlan sweet?" undrade han. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, så jag nickade bara försiktigt. Hans vaktsamma min sprack upp i ett leende " Jag kan inte tro det" sa han lågt. Jag tvivlade till och med på att någon annan än jag uppfattade det. Eftersom jag inte hade någon aning om vem killen var, men fick känslan av att jag borde det så tittade jag på Roxanne i förhoppning om hjälp. Men hon skakade bara förvirrat på huvudet och ryckte på axlarna. Hon hade ingen aning om vem han var.

" Det har ingen av dem" hörde jag en röst i huvudet säga " Ingen av dem vet vem jag är, eftersom att jag under hela mitt liv har gått under fel identitet. Men nu när jag hittat dig tänker jag inte längre gömma mig. Mina föräldrar var Wendy och Richard Sweet" sa han, och när han nämnde det sista ryckte jag till. Funderingarna över hur han kunde prata med mig mentalt var som bortblåsta. Wendy och Richard Sweet var min mamma och pappa.

" Omöjligt" viskade jag, oförmögen att höja rösten ens i huvudet " Det skulle göra dig till..."

" Den omöjliga blandningen mellan Fedroisk och vannisk och..." sa han och jag hörde att även han tvekade på ordet. " din bror" tvingade han sedan fram. Och då brast det. Alla mina känslor vällde ut i en stor och oundviklig våg, omöjlig att stoppa... kvävde mig. Och så blev allt svart.

Jag vaknade till ljudet av en rasande och högljudd röst. Jag kände genast igen den, vilket var lite skrämmande.

"Vad fan har du gjort! Du måste ju ha gjort något! Du stirrade på henne i 20 sekunder och hon svimmade! Förväntar du dig att jag skall tro på att du inte gjorde något!?" gormade Zach.

"Jag har inte gjort någonting" svarade... min bror lugnt. Det gjorde mig irriterad. Om det nu var sant det han sa - om han verkligen var min bror - borde han väl visa lite fler känslor?

''Kom ihåg att ingen mer än ni två vet om ert släktskap, och det är precis så han vill ha det'' viskade en röst i huvudet, och den kom inte från något av banden.

"Rose!?" sa Zach

"Han talar sanning" svarade hon " och K är vaken nu" När hon hade sagt det där om att jag var vaken glömdes ämnet om vad min bror gjort eller inte gjort mot mig bort. Jag kände hur alla blickar inom 3 sekunder vändes mot mig.

" K?" sa Zach försiktigt och ruskade om mig väldigt försiktigt "Kahlan?" Långsamt öppnade jag ögonen och möttes av chockade flämtningar och ansiktsuttryck.

" Borde inte ni vara vana vid att mina ögon ändrar färg vid det här laget?" mumlade jag retligt

"Jo, men inte såhär" svarade Rose, men avbröt sig när Zach drog in mig i en björnkram som tog andan ur mig och påminde mig väldigt mycket om grozas kram.

"Kan...inte...andas" pressade jag fram. Väldigt snabbt släppte Zach taget om mig, och tog sig en ordentlig titt på mina ögon och skakade förundrat på huvudet

" Du slutar aldrig upp med att förundra mig" sa han

" Tja... du har ju bara känt mig i ett och ett halvt dygn, men vilken färg har mina ögon nu då?"

" Kahlan... faktiskt så har jag känt dig i drygt 2 dygn. Du har varit avsvimmad i ett halvt. Och angående dina ögon... de har ingen bestämd färg. De är blå-gröna med svart i, som skuggor som flyter runt i blåå-grönt vatten... Det är ganska läskigt"

" Tja... det är väl logiskt? Jag menar blåa för sorg och svarta för ilska?"

"Men det gröna då?" undrade Zach men innan jag hann svara så avbröt... den andra honom

"Vadå? Ändrar dina ögon färg?"

" Är inte uppenbart? Och du har förresten inget med det att göra? Jag vet inte ens vad du heter" sa jag torrt. Jag trodde inte på snubben, även om jag inte kunde låta bli att känna en gnutta tillit och hopp till honom och det han sa.

" Jamey. Jamey Sweet" sa han

"Skippa Sweet så kanske jag tror dig"

" Varför är det så svårt att tro?"

"Eftersom att det inte går ihop! Om du nu inte är äldre än jag och det går inte för..." ja varför var det inte möjligt? När jag tänkte tanken hörde jag en röst långt bak i huvudet viska att det var precis vad det var - mycket möjligt. Som om han kunde läsa mina tankar sa han

" Jag skall fylla 767 år till sommaren"

"Vänta lite!" avbröt Zach "Jag fattar ingenting av det här, och det tycker jag inte om. Dels för att mitt jobb är att hålla koll på K, och dels av den enkla anledningen att jag inte gillar att vara ovetande"

"Zach kom med ett tag, jag skall förklara för dig" sa Rose och ryckte lätt i armen på honom

" Vet du?"

" Tja... dina tankar var ganska högljudda till och med när du var avsvimmad"

"Självklart!" utbrast jag irriterat så att alla stirrade på mig igen, men jag brydde mig inte om att jag sagt det högt den här gången.

"Okej, men jag är bara utanför dörren, så om det blir något problem" Zach avbröt sig och tittade menande på Jamey en kort sekund ’’ så tveka inte att ropa’’ fortsatte han sedan. Innan han gick gav han mig en snabb puss på huvudet, som om jag var ett litet barn ’’ Ta det försiktigt Krasivyj angle’’ viskade han sedan snabbt i  mitt öra. Jag var tydligen bättre på ryska än jag vetat eftersom att jag visste att Krasivyj angle betydde ’vackra ängel’ ungefär... Sedan lämnade han och Rose mig ensam med Jamey. Jag visste inte vad jag skulle säga, och precis som jag brukade när jag inte visste vad jag skulle prata om så började jag prata om allt och lite till.

’’ Jahopp, jag hann vara här i ett och ett halvt dygn innan jag hamnade på sjukavddelningen’’ sa jag. Det ryckte lite i hans mungipor och han kom försiktigt närmare och satte sig på sängkanten. Lukten som kom ifrån honom var så lik pappas att jag var tvungen att bita tillbaka tårarna och det gröna i mina ögon blev blått.

’’ Hur mår du?’’ undrade han

’’ Tja... jag skulle må bättre om du berättade vem du egentligen är och vad du gör här’’

’’ Jag har berättat vem jag är’’

’’ Nej, jag menar vem du EGENTLIGEN är, för det är inte möjligt att... att du... att jag... att vi’’

’’ Varför skulle inte det vara möjligt?’’

’’ Okej, så om vi låtsas att det är sant det du säger, att vi är syskon – varför adopterade mamma och pappa bort dig men behöll mig, eller varför sökte du upp mig först nu?’’

’’ Jag kan svara på den första frågan, och jag skall försöka svara på den andra också... När mamma var gravid med mig, på den tiden, var det inte acceptabelt för vannisker och fedroisker att vara tillsammans. Mamma och pappa visste att om de behöll mig var vi alla illa ute, så de var tvungna att ge upp mig. Men när mamma var gravid med dig – visserligen var det skamligt med den sortens blandning då med – men pappa hade haft en syn, och i den synen hade de givit upp dig, och några dagar senare hade några vampyrer tagit dig till någon källare någonstans för att forska på dig och försöka överföra dina krafter till sig själva. Anledningen till att jag sökte upp dig nu var för att pappa bad mig’’

’’ Vänta! Bad dig? Hur då? Och om det här nu är sant – hur vet du om det?’’

’’ Min kraft är unik, något som den magiska världen aldrig tidigare skådat, jag kan se och tala med de döda, precis som jag talar med en vanlig person. Det är så jag fått informationen – från mamma och pappa’’

’’ Omöjligt! Jag tror dig inte!’’ sa jag. Men det gjorde jag nog. Trodde honom alltså. Det lät logiskt, och en förrädisk liten del av min hjärna ville nog tro honom. Den var lycklig över att jag inte var den enda av min sort, att jag inte var den enda kvar i familjen Sweet.

’’ Jag trodde väl inte det, men pappa bad mig försöka övertala dig innan jag visade dig’’

’’ Visade mig vad?’’ frågade jag nervöst. Han suckade och drog upp tröjan

’’ Vad gör du!?’’ utbrast jag, men avbröt mig snabbt när jag såg de tre cirklarna precis ovanför a´hans högra bröst. Min hand for automatiskt upp till mitt märke, som satt placerat precis ovanför mitt vänstra bröst. Det var min familjs tatuering. Alla föddes med den. Den satt där för resten av livet. Och bara en Sweet skulle känna igen om den var äkta eller inte. Och i mina ögon, och endast i mina, glödde hans tatuering. Den var äkta.

’’ Du har den också ellerhur?’’ undrade han. Jag nickade och drog ner tröjan lite, bara lite, men det räckte för att visa tatueringen. Han lutade sig framåt och rörde vid den

’’ Den glöder’’ viskade han. Jag litade inte på min egen röst, så jag nickade bara. Precis då slets dörren upp och Zach och Rose kom in

’’ Kahlan!’’ utbrast Zach. Rose tog tag i hans arm innan han hann rusa fram och slå ner Jamey

’’ Zach lugna dig!’’ sa jag. Men då insåg jag hur det såg ut. Vi satt där på sängen, han utan tröja, med sin hand nästan på mitt bröst och vi var båda framåtlutade ’’ det är inte som det verkar!’’

’’ Inte? Förklara för mig då!’’ sa han

’’ Han har märket!’’ skrek jag ilsket. Nu var jag arg. Han hade ingen rätt att kräva det av mig, och även om jag skulle ha gjort det han trodde jag gjorde, hade inte han med det att göra!

’’ Vilket jävla märke!’’  skrek han tillbaka

’’ Det här!’’ skrek jag och reste mig kvickt ur sängen, drog av mig tröjan så att jag stod i bara BH framför honom, men jag var för arg för att ens rodna. Han tittade snabbt bort och tog upp tröjan

’’ Kahlan vad fasen gör du! Sätt på dig tröjan!’’ sa han och kastade den till mig

’’ Inte förrän du tittar!’’

’’ Jag tänker inte titta på dig när du står halvnaken. Ta bara på dig tröj-jäveln!’’

Percis då kom Roxanne in.

’’ Hey har hon... oj jösses jäklar!’’ avbröt hon sig ’’ Kahlan kan du svara på en liten fråga bara?’’

Jag vände mig ilsket mot henne

’’ Vad!?’’

’’ Vad fasen står du och strippar för?’’

’’ För att din brorsa måste titta!’’ sa jag och struntade i hur fel det lät.

’’ Du står och strippar för att du vill att min brorsa skall se dig halvnaken!? Slog du i huvudet eller något!? Ta på dig tröjan så hämtar jag en läkare för att undersöka dig...’’ hon avbröt sig och tittade på Jamey ’’ och tydligen dig också!’’

’’ Jag behöver ingen läkar-jävel! Jag behöver att din bror tittar!’’

’’ Men vad fan Kahlan ta på dig tröjan!’’ skrek Zach

’’ Inte förrän du tittar!’’ skrek jag tillbaka

’’ Vad fan vill du att jag skall se dig utan tröja för!’’

’’ För du måste se märket!’’

’’ Har han gjort ett jäkla märke på dig!’’ skrek Zach och glömde helt bort att titta bort utan stirrade rakt på tatueringen ovanför mitt vänstra bröst. Sedan tittade han på tatueringen ovanför Jameys högra. Han stod så ett tag och tittade fram och tillbaka, och under tiden hann min ilska brinna ner, och blodet rusade upp till kinderna som en raket,  medan ögonen bytte från helt svart till en blandning mellan grön och gul. Som tur var hade också han vett att rodna. Men innan någon av oss hann säga någonting tog Rose till orda (Gud vad jag älskar henne!)

’’ Oke-ej... Zach du och jag kanske skall gå till dig så förklarar jag allt om märket och hur de vet att det är äkta... och allt som hände innan vi kom in okej?’’ Zach rodnade fortfarande enormt mycket – och det var faktiskt en skön omväxling – och han följde med Rose utan att protestera.

’’ Och du – Jamey – har en del saker att förklara för mig!’’ sa Roxanne och drog med honom ut ur rummet och kastade hans tröja till honom, och precis innan hon stängde dörren kastade hon min egen till mig

’’ Och slappna inte av än du – du har också en del att förklara’’ sa hon och tittade menande från tröjan till min nu nakna mage. Jag rodnade ännu mer.