Kapitel 5
’’ Storebror?’’ undrade jag chockat
’’ Ja, har han inte sagt det?’’
’’ Jag har knappt sagt mer än fem meningar till honom. Vi har typ inte pratat’’
’’ Jag fattar inte? Om det inte blev bråk, varför attackerade du henne då?’’ avbröt Zach vårat tankekäbbel
’’ Hon utmanade mig’’ sa Roxanne
’’ Utmanade? Hon har inte sagt ett ord till dig?’’
’’ Det är en lång historia, och jag berättar på vägen till nästa lektion. Förresten vad är nästa lektion’’ frågade jag
’’ Vi har Drama’’ sa Zach och vände sig mot mig, men a vbröt sig när han såg mina ögon ’’Jössesgudinna! ’’ utbrast han
’’ Vadå?’’ sa jag
’’ Har du sett dina ögon?’’
’’ Åh, du menar att de är gröna? De blir det när jag är glad’’
’’ Och du är glad nu’’ frågade Roxanne
’’ Tja, jag vann ju’’ svarade jag enkelt
’’ Okej, men nu måste vi gå för att inte bli sena, och du berättar allt på vägen’’ sa Zach och vi gick mot dörren.
På vägen till dramalektionen så berättade jag om mina krafter. Eller inte om det här med att jag hade extrakrafter eftersom jag blivit biten av en Monoceres men av någon anledning inte blivit en, men om det där andra. Att jag kunde ”tvinga” folk, och att när jag gjort det hade jag liksom deras känslor, minnen, drömmar och sådant i mitt huvud, som om jag hade deras hjärna också. Men att det avtog om jag tappade kontakten med dem, och att jag brukade vara duktig på att stänga dem ute ur mitt huvud, och att de kände mina känslor. Jag berättade till och med om att ifall de kände något alldeles för starkt kunde jag ryckas in i deras hjärnor och se, höra, lukta och känna allt som de ser, hör, känner lukten av och känner. När jag var klar var han tyst en stund, sedan sa han
’’ Din förmåga avtar åtminstone efter ett tag, det gör inte min, om jag använder min kraft på någon stannar den där föralltid’’
’’ Vad har du för förmåga?’’
’’ Jag kan ”bekänna” folk. Det betyder att jag kan med en enda beröring, om jag släpper lös mina krafter såklart, göra folk till slavar. De kan inte ljuga för mig, och måste göra som jag säger. De vill inte göra annat än att lyda mig’’ sa han sorgset. Jag kämpade mot impulsen att lägga armen om honom och trösta honom, säga att allt skulle bli bra, när klockan ringde. Jag kom att tänka på repliken ’’saved by the bell’’ för andra gången idag.
Dramalektionen var rolig, men det hände inte så mycket. Vi fick ett varsitt stycke av en vintersaga, och jag fick sista scenen och skulle agera som Perdita och skulle spela mot en kille som hette Michael. Det var avslappnat och så när inpå normalt som var möjligt på en vampyrskola. Jag fattar egentligen inte hur försvarslektionen kunde vara så onormal och händelserik och dramalektionen så… normal.
’’ Så vad händer nu?’’ frågade jag Zach efter lektionen.
’’ Lunch’’ svarade Roxanne. Det gladde mig. Jag var törstig. Jag hade inte druckit på ett och ett halvt dygn. För att Albai och Fedroi skulle hålla sig friska skulle de dricka helst en gång varje dygn. Och jag hade båda av dem i mig, och det brukade vara ett rimligt mått för mig med. Jag hade blivit informerad av Roxanne att vi hade djurblod i våra kylskåp för att det räckte för att hålla sig frisk, och om man mådde dåligt eller var trött var det bra att dricka innan lektionerna, men de litade inte på oss själva med människor. Men till lunch hade man människor som frivilligt gav bort blod till oss. Det var inte många människor som kände till vår existens, men det fanns några stycken överallt, och på vampyrskolorna hade man som sagt frivilliga donatorer. Det slog mig plötsligt att Roxanne var Albai, och Zach Vannisk. De kunde ju inte vara syskon?
’’ Vi är egentligen bara halvsyskon. Vi har inte samma pappa, men min mamma och pappa var Albai och Zachs pappa var människa’’ svarade Roxanne.
’’ Men vart skall Zach äta då?’’
’’ Han skall med dig till donatorerna och sedan skall du, jag och han till lunch-salen och låta honom äta lite mänsklig föda’’
’’ Varför tittar ni sådär konstigt på varandra hela tiden’’ sa Zach
’’ Vadå?’’ undrade jag
’’ Som om ni kunde prata med varandra genom att se varandra i ögonen?’’
’’ På tal om ögon, är mina bruna igen?’’ sa jag och försökte byta ämne.
’’ Berättade du inte för honom?’’ frågade Roxanne förfärat.
’’ Jag berättade att om jag tvingade någon så hörde jag deras tankar’’
’’ Men han vet ju inte att du har tvingat mig!’’
’’ Just det, det gör han ju inte nej’’
’’ Nej det gör han inte, berätta för honom nu, han måste veta!’’
’’ Nej, de är orange nu?’’ sa Zach förvånat
’’ Han har rätt’’ instämde Roxanne
’’ Ja de blir det när jag är irriterad eller nervös’’
’’ Och det är du nu? Varför det?’’ undrade Zach . Roxanne puttade till mig i sidan.
’’ Jag blir nervös när jag vill byta ämne’’
’’ Och varför ville du byta ämne?’’
’’ För att jag inte ville erkänna att jag inte visste att man skulle attackera varandra och tvingade Roxanne att gå av mig när hon brottat ner mig’’ erkände jag.
’’ Men vad har det’’ Zach avbröt sig när det gick upp för honom att jag och Roxanne nu hörde varandras tankar. ’’ Aha’’ sa han istället.
’’ Tja jag är väl lite irriterad också’’
’’ Och varför är du det?’’
’’ Eftersom jag tydligen inte anses varken trygg eller kapabel att beskydda mig själv här’’ sa jag tillgjort glad. Zach skrattade bara, och jag tittade irriterat på honom, men när jag tittade upp mot hans glädjestrålande ansikte kunde jag inte låta bli att le, vilket fick mig att börja rodna, vilket fick honom att skratta ännu mer. Jag tittade ner i marken och han ledde mig mot ett trapphus. Vi gick upp till översta våningen . Zach öppnade en dörr och jag klev in, men kom inte längre än till tröskeln. Det såg ut som ett blod-doneringsrum, som på ett sjukhus. Återigen – ironi. Men istället för massa läskiga illaluktande slangar var där både Albai och Fedroi som drack av de till synes njutande offren.
