efterallaar

’’ Ett vampyrbett skickar ut endorfiner som gör att offret njuter av det, Nyx har sett till att akten är njutningsfull för både människan och offret’’ sa Roxanne.

’’ Okej, tack för informationen’’ svarade jag.

Zach ledde mig fram till ”disken” där det satt en Fedroi och läste på en lista.

’’ Och vem har vi här’’ frågade kvinnan vänligt. Hon hade en snäll mild röst som påminde om min mammas. Hennes röda hår hängde tunt ner för axeln. Hon hade inte dendär hemska morots-röda färgen som många har, utan en vacker äkta röd nyans. Hon såg väldigt snäll – och såklart vacker – ut.

’’ Kahlan Sweet’’ svarade Zach före mig. Kvinnan tittade ner i listan och tittade sedan upp på mig med ett milt leende.

’’ Välkommen till Bathsfirth Kahlan, jag heter Jenny och jobbar här för att se till att alla får blod ordentligt. Dricker du blod lika regelbundet som Albai och Fedroi gör?’’ undrade Jenny. Jag antog att hon tänkte att jag kanske behövde blod oftare’’

’’En gång om dagen brukar vara rimligt’’ svarade jag med ett leende, som hon genast besvarade. Hon ledde mig genom den sjukhus-liknande salen fram till en smal kvinna. Hon var visserligen smal, men väldigt lång. Hon var blek som en Albai, och det var väl inte konstigt med tanke på att hon donerade blod till vampyrer dagligen. Hon satt och så gott som studsade på stolen av förväntan på ett bett. Jag tänkte att hon inte skulle behöva vänta eller tigga och be. Törsten slet i mig och var nära på att riva sönder mig inifrån, och jag säger bara – det är VERKLIGEN ingen skön känsla! Strupen brann, magen kändes som en boxnings-säck under en proffsträning och huvudet dunkade och hotade med att explodera. Jag visste att om jag väntade mycket längre skulle mina muskler börja verka och mina knän skulle snart inte bära mig längre. Vi kom fram till kvinnan, och jag böjde mig ner och drack.

När jag tittade upp igen såg jag att Roxanne inte längre stod kvar bredvid Zach. Jag vände mig om och såg henne stå lutad över en man som såg ut som om han svävade på moln – hon hade tydligen haft väldigt rätt om endorfinerna.

’’Klar?’’ undrade Zach. Jag nickade. Jag kände mig mycket bättre nu.

’’ Till lunchen nu?’’ undrade jag

’’ Nej, jag struntar i den idag. Det är någon som vill träffa dig, och jag är rädd att hon dödar mig om hon inte får som hon vill snart’’ sa han med ett skämtsamt leende. Först då kände jag en enorm dragningskraft mot elevhemmen. Jag tittade på Zach som nickade, som om han också kände det. Han log fortfarande. Han öppnade dörren och föste mig ut till trapporna och vidare till elevhemmen.

Jag blev förvånad när Zach stannade vid mitt rum. Han tittade på mig.

’’Är du redo?’’ frågade han

’’För vadå?’’

’’Vet du inte vem som är här inne?’’ frågade han förbryllat, och för en gångs skull flinade han inte det där självsäkra irriterande och SJUKT gulliga leendet.

’’Nej? Varför skulle någon vara i mitt rum? Och ännu konstigare – varför skulle jag veta om det? Jag har ju inte varit här sedan imorse’’ Han tittade ännu konstigare på mig, som om han oroade sig för min mentala hälsa och undrade om det var något fel på mig. Fortfarande med det underliga ansiktsuttrycket öppnade han dörren (som konstigt nog var olåst). När jag tittade in genom dörren stod där en lång, blek tjej, med midjelångt blont glänsande hår med korkskruvar. När hon vände sig om såg jag ett otroligt vackert ansikte – till och med för att vara Albai. Men ansiktet hade ett oroligt uttryck, men så fort hon såg mig sköljde lättnaden över henne och hennes bleka kinder blev mjukt rosa. Men jag såg inte bara ansiktet bli lättat – jag kände det… genom ett mentalt band. Ett enormt starkt ett, starkare än jag någonsin upplevt. Detta var flickan som jag sett i min minnesbild.

’’Kahlan’’ utbrast tjejen lättat och rusade genom rummet och kastade sig om halsen på mig.Jag klappade henne förvånat på ryggen och tittade frågande på Zach. Hans leende var tillbaka, och det lugnade mig. Tjejen släppte mig motvilligt för att se mig i ögonen ’’ Jössesgudinna! Du ser inte ut att ha förändrats ett dugg. När din mamma tvingade dig att hoppa av skolan slutade jag också, men de fick tag på mig för en månad sedan och berättade att de känt av dig, så jag kom tillbaka och har väntat på dig sedan dess och jag höll på att DÖ när jag fick veta att du kommit hit utan att de hämtat mig! Du måste ha undrat vart jag var!’’ Zach harklade sig i en tydlig gest att hon skulle sluta prata, men hon lyssnade inte utan fortsatte ’’ Hur mår du egentligen!? Jag menar att vara utan dig i nästan 200 år skadade mig, så jag kan bara tänka mig hur det skadade dig! Hur mår du!’’ frågade hon igen och vände sig mot Zach ’’ Mår hon bra?’’ Jag stod som förstummad, men som tur var harklade sig Zach och tog till orda ’’ ehm… ja Rose, Kahlan har… ‘’ han avbröt sig och letade tydligen efter rätt ord.

’’ Kahlan har vadå?’’ frågade tjejen – som tydligen hette Rose – oroligt.

’’ Hon har tydligen inget minne av att ha varit här innan’’ sa Zach till sist. Rose stod och tittade förstummat på honom en stund, innan hon vände sig om mot mig med tårfyllda ögon.

’’ Inget minne?’’ frågade hon, men det kom bara ut som en viskning med bruten röst ’’ Du kommer inte ihåg… mig?’’ frågade hon förfärat och nu började tårarna rinna våldsamt. Hon satte sig ner på sängen med en duns, och tittade inte upp från sina händer. Hon satt så en lång stund, och tystnaden som följde var så besvärlig, och känslorna som kom från bandet var outhärdliga. Hon var självklart ledsen – enormt ledsen, men hon var också arg på vad som kunde ha gjort så att jag förlorat minnet, och orolig för att det var för att hon aldrig hade betytt tillräckligt för mig för att bli ihågkommen.

Plötsligt blixtrade det till innanför ögonen. Vi var på skolan. Jag och Rose. Men vi var i rummet, det rummet vi var i verkligheten just nu. Hon satt på sängen och skrattade så att hon höll på att kvävas, och jag låg på sängen bredvid och stämde in i skrattet. Allt hos henne älskade jag. Även hennes dåliga sidor. Det gjorde henne till den hon var – min bästa vän, min själsfrände. Bokstavligen. Hennes skratt lugnade mig, det kändes som hemma. Just i det ögonblicket kände jag det som jag för länge sedan insett. Jag skulle klara vad som helst bara hon var med mig. Plötsligt slogs dörren upp och mamma stormade in. Åsynen av min mamma fick mitt nutida jag att rycka till av sorg och saknad. Men i mitt minne blev jag orolig, men inte för min eller mammas skull, utan för Rose. Jag visste att mamma hade letat efter mig. Hon ville ta mig ifrån skolan, för hon var orolig för vad som skulle hända om jag stannade, gick ut skolan och blev förändrad. Jag visste att mamma var orolig för att en enda förändring till skulle döda mig. Men jag ville inte lämna skolan. För om jag gjorde det lämnade jag allt. Kunskap, mitt hem, vänner, minnen… och Rose. Jag kunde inte lämna Rose, det skulle göra för ont. Men mamma var starkare än jag. Hon sprang in genom dörren och grep tag om armen på mig. Jag skrek. Rose skrek. Båda av fruktan att förlora den andra. Rose försökte hysteriskt få tag i mig, och jag försökte få tag i henne, se till att inte behöva lämna henne. Det hjälpte inte. Jag var för långt bort. Jag fäktade med armarna och försökte lossa mammas grepp samtidigt som jag och Rose skrek efter varandra. Båda två grät vi hysteriskt. Både av fysisk smärta – den kommer när man skiljs från sin själsfrände. Och av mental smärta att skiljas från sin bästa vän – den enda som förstod en. Hon kände mig bättre än jag kände mig själv, och vice versa. Jag visste att jag skulle ha ont tills jag lyckades träffa henne igen.

Jag rycktes ut ur minnet och tillbaka till verkligheten, där jag också grät hysteriskt. Jag grät inte ofta och jag kände Roses oro för mig. Hon visste att jag så gott som aldrig grät, och gjorde jag det var det alvarligt och jag grät aldrig såhär mycket.

’’Kahlan!’’ skrek hon och ryckte ner mig på sängen och kramade om mig. Hon lugnade mig, men inte ens hennes kram kunde bota den smärta och förtvivlan jag kände nu. Min egen mamma hade tagit mig ifrån Rose, och orsakat mig så mycket smärta, och sedan fått mig glömma allt och alla på skolan, inklusive Rose! Hur hade hon kunnat få mig att glömma henne!? Och smärtan jag känt när jag såg min mamma, smärtan från att skiljas från Rose och smärtan av vad mamma gjorde var outhärdlig!

’’ Kahlan!’’ Zach skrek också oroligt.

’’ Hon såg något’’ sa Rose ’’ jag kände det’’

’’ Vad såg du?’’ frågade Zach och klappade mig lugnande på håret.

’’ Jag såg… natten när… mamma förde bort mig… från Rose… jag mindes hur mycket… jag tyckte om henne… smärtan av att skiljas… från henne… och smärtan av att det var… min egen mamma …’ ’ lyckades jag få fram mellan hickningarna som gråten framkallade. Jag grät så häftigt att det gjorde ännu ondare i bröstkorgen. Jag hade velat berätta allt för Rose, visa hur mycket jag tydligen älskade henne. Jag tittade upp på henne och jag såg att hon faktiskt grät lika mycket som jag. Men hon tittade tillbaka, och jag kände lättnaden från henne över att jag i alla fall kom ihåg en liten del av vad hon hade betytt för mig… vad hon fortfarande betydde för mig. Jag kastade mig i famnen på henne och Zach reste sig upp

’’ Jag skall gå till Joanne och meddela att ni inte kommer till resten av lektionerna idag. Ärligt talat ser ni inte ut som att ni skulle klara av det. Jag ber Roxanne titta förbi när hon har slutat’’

’’ T-tack’’ stammade Rose ’’ Det kan vara bra att få hit någon som inte kommer vara nära döden sedan. J-jag tror att Kahlan kommer minnas mer och att det kommer bli fler tårar, till och med för henne’’ sa hon och tittade på mig med sitt lugnande varma leende – till och med nu när hennes ansikte var strimmigt av tårar lugnade det mig lite - o ch vi var båda lättade över att jag mindes och att vi var återförenade. Nu skulle ingen skilja oss åt igen.