Kapitel 7
Efter några timmar och – som Rose förutspått – fler tårar senare hade jag hade inte fått några minnesbilder men Rose berättade att vi träffades under vårt första år här och hade varit omöjliga att skilja åt redan då. Hon hade också berättat lite om våra stunder tillsammans, och hon verkade enormt tålmodig och accepterande gällande min ”minnesförlust” nu när jag kom ihåg henne och hennes betydelse för mig. Plötsligt knackade det på dörren och Roxanne öppnade. Hon tittade in och sökte med blicken efter mig. När hon hittade mig log hon lite och frågade hur det var med mig
’’ Bara bra faktiskt, jag känner fysiskt mycket mindre smärta. Jag har inte känt av den förrän jag kände att den släppte’’ svarade jag enkelt
’’ Klarar du av mer just nu’’ undrade hon. Jag tittade förvånat på henne.
’’ Det tror jag’’ sa jag förvånat. Hon vände sig om mot någon som tydligen stod utanför dörren
’’ Jack, hon är här inne’’ sa hon. Tydligen hade hon inte velat berätta det innan.
’’ Nej då hade han aldrig stått kvar utanför’’ tänkte både Rose och Roxanne.
’’ Har jag tvingat dig någon gång?’’ frågade jag Rose
’’ Nej, det är bara så att om man hittar sin själsfrände så blir den oftast påverkad av den andras krafter, och så känner man av den ifall den är nära’’ Jag hann inte svara på det, för då kom en kille inrusande.
’’ Molnija!’’ utbrast han. Han hade kort mörkbrunt hår – till och med mörkare än jag – och så mörkt bruna ögon att de såg svarta ut. Han var kort och hade kopparbrun hud – en Fedroi. Han sprang fram till mig och omfamnade mig i en björnkram som tog andan ur mig.
’’ Hjälp mig!’’ bad jag till Rose och Roxanne. Det blev Rose som svarade
’’ Jack har ryska föräldrar, och kallar dig Molnija eftersom det är ryska för blixt. Han och du brukar retas lite grann och ni flirtar ofta - på skoj såklart. Ni har samma ganska skruvade humor. Han och du har varit rivaler i försvars-lektionerna, och ni har ungefär samma skicklighet, men du är snabbare och han är starkare så du kallar honom groza för det betyder åska. Även om ni inte är romantiskt intresserade av varandra på riktigt är ni väldigt nära goda vänner, och han har varit sjukt orolig.’’ Förklarade hon, och jag försökte hänga med
’’Tack!’’ sa jag tacksamt med eftertryck. Jag tittade på Jack genom mitt hår som låg tjockt mot min axel i hans kram. Där såg jag hans zvjezda-märke. Zvjezda-märke kallade man det stjärnformade märket som Fedroi har i nacken eftersom zvjezda betyder stjärna på ryska. När jag tänkte efter fanns det väldigt mycket ryska ord i vampyrernas värld. Till exempel ijetutjaja mysjv som var namnet på en av de största vampyr-städerna (ja jag vet att det är ironiskt att det finns vampyr-städer) som – återigen ironiskt nog – betyder fladdermus, och nauka som vi kallade ämnet SO på denhär skolan hade jag märkt på mitt schema, och det betyder vetenskap. Men jag slog nu bort de tankarna och besvarade Jacks kram.
Då fick jag plötsligt en minnesblick till. Men i denhär var jag i skolkorridoren med Jack och jag log stort. Han hade precis gett upp med att försöka ta reda på varför jag var så mycket snabbare än honom. Jag skakade på huvudet.
’’ Ge upp bara’’ utbrast jag med ett skratt ’’ jag kommer alltid vara snabbare än dig, och det kommer du få leva med!’’
’’ Jag ger inte upp förrän du berättar din hemlighet och jag kan bli bättre än dig så att du förlorar övertaget djevotjka ’’ sa han och skrattade han med. Djevotjka betyder flicka på ryska. Jag blev förvånad över att han inte lade till maljenykij före, för det betydde lilla. Han var visserligen inte mycket längre än mina 160 cm, men han var ett år äldre. Fedroi blev sällan över 165 cm, och han var ungefär däromkring.
’’ Jag kan berätta en annan hemlighet för dig’’ sa jag skämtsamt sensuellt. Han förstod att jag som vanligt retades med honom, och besvarade villigt mitt flirtande. Jag tyckte om det med Jack. Man kunde flirta lite oskyldigt med honom utan att det betydde någonting, men det var aldrig mer än flirtande.
’’ Jaså det kan du?’’ svarade han lika skämtsamt sensuell som jag varit. Jag skulle precis svara något flirtigt och retsamt när Roxanne sprang fram till mig
’’ Kahlan du måste komma fort! Rose har problem’’ sa hon. Jag lyssnade direkt och sprang mot vårt rum. Tjort , eller på svenska – fan!
Jag återvände från minnet.
’’ Molnija?’’ frågade Jack oroligt
’’ Vad såg du’’ kom från två olika håll i mitt huvud. Jag svarade rösterna i huvudet med att visa upp scenen i huvudet för dem, och svarade Jack med ord.
’’ Jag mår bra J… groza’’ svarade jag vänligt
’’ Vad hände?’’
’’Bara… ‘’ började jag med Roxanne avbröt mig
’’ TYST! Han vet inte om att du förlorat ditt minne, och jag tror att det är bäst att det förblir så’’ jag lyssnade på henne och sa istället till groza
’’ Jag bara blev lite yr helt plötsligt’’ och för att stryka under mina ord blev ögonen gula, men jag kom snart på att det inte var positivt. Jag antog att Rose redan visste om ögonen, eftersom de blivit blåa förut, men Jack hade ingen aning, eftersom de blivit så konstiga efter att Veronica bitit mig… efter att min mamma fört bort mig ifrån skolan.
’’ Molnija?’’ frågade han oroligt igen
’’ Jag mår bra groza, mina ögon ändras sådär vid olika tillfällen’’ svarade jag lugnande
’’ Olika tillfällen? Vilka tillfällen?’’
’’ . Om jag känner mig precis som vanligt så har jag bruna ögon. Blir jag ledsen blir de blå. Blir jag jätteglad blir de gröna. Blir jag irriterad blir de orange, om jag blir förvirrad eller nervös blir de gula, och om jag blir arg blir de kolsvarta’’ svarade jag med en axelryckning. Han tittade oroligt på mig men sa inget mer om det.
’’ Okej, men jag måste gå. Jag skolkade sista lektionen och kom hit, så nu måste jag ta mitt straff’’ sa han, skämtsam igen. Jag fick en känsla av att han var en av dedär typerna som inte kunde vara allvarlig eller sorgsen särskilt länge. Han gav mig en lätt puss på kinden och jag log vänligt tillbaka. Han reste sig upp och gjorde likadant mot Rose och Roxanne, som besvarade det på samma sätt som jag – med ett vänligt leende. Men med ett vänligt leende kommer man långt. Han öppnade dörren, log ett självsäkert och retsamt leende mot oss, och gick.
’’ Hur är det med dig?’’ ville Roxanne veta
’’ Du vet att jag kan höra dig va ?’’ sa Rose
’’ Hurdå?’’
’’ Eftersom jag kan höra Kahlans tankar, som du i din tur pratar till, så jag hör dig också’’
’’ Va ?’’
’’ Kahlan hör allt du tänker, och jag hör allt hon tänker, och du hör oss båda. En ond cirkel’’sa Rose med ett retsamt leende.
’’ Vad sägs om att vi pratar med riktiga ord nu, eftersom mitt huvud är snurrigt nog utan att ni pratar på där också, vi hör ju alla varandra ändå’’ sa jag. Men det skulle jag inte ha sagt för precis då slets dörren upp och en kille till stormade in. Han var mellanlång, med ganska ljus hud – men inte Albai-ljus – och han hade blont rufsigt hår och isblå ögon . Han var välbyggd och det syntes eftersom hans t-shirt smet år. Han var vad alla tjejer skulle kalla minst snygg.
’’ Krasavtjik!’’ utbrast han lyckligt. Mer ryska. Lärde de ut ryska här eller vad!? All denhär ryskan började gå mig på nerverna. Men någonstans i bakhuvudet ringde det en klocka om att krasavtjik var ett av mina smeknamn och även om min ryska var dålig – eller rostig? – så visste jag att det betydde något i stil med snygging .
’’ Du var ganska duktig på att flirta med killarna, och du var väldigt populär bland dem även om du oftast bara flirtade’’ sa Rose hjälpsamt. Jag hann inte fråga vem det här var.
’’ Leo! UT NU!’’ sa Roxanne bestämt.
’’ Men Jack fick ju träffa henne!’’
’’ Hur visste du det?’’ frågade Rose och jag svär på att Leo rodnade ’’ Du har hållit koll på honom eller hur!’’ fortsatte hon upprört.
’’ Okej kanske lite! Men jag vet mer än honom! Jag vet att hon inte minns mycket av sin tid här, men hon kommer ihåg mig, eller hur krasavtjik?’’ sa han och det sista sa han till mig. Jag tittade bara på honom och visste inte vad jag skulle svara, men det behövde jag inte det, för då kom Zach in och ryckte ut Leo genom dörren
’’ Det spelar ingen roll om hon minns dig för de skall få vara ifred! Anledningen till att Jack fick träffa henne var att de var nära vänner!’’ sa han upprört, och han hade tydligen menat allvar med att han var min ”beskyddare” eftersom att han nästan bokstavligen kastade ut honom genom dörren.
’’ Ledsen K’’ sa han.
’’ Det är lugnt Zach’’ svarade jag och strök under det med ett leende. Och det var faktiskt ganska roande att se att jag varit så pass populär bland killarna att Leo ansträngt sig så pass mycket för att få träffa mig.
’’ Var inte så säker’’ sa en röst i mitt huvud, men jag vet inte om den kom ifrån Rose eller Roxanne.
’’ Inte jag’’ kom från båda hållen, och jag kände att de talade sanning.
’’ Har jag band med någon mer!’’ suckade jag
’’ Inte vad du har berättat’’ svarade Rose
’’ Okej… förresten hur hör du mig?’’
’’ Jag sa ju att jag kan använda din förmåga till en viss del eftersom vi är själsfränder ’’ sa hon
’’ Just det’’ svarade jag dumt. Jag fortsatte fundera och sneglade på klockan.
’’Halv elva!?’’ utbrast jag
’’ Det kan nog stämma, jag kom hit ungefär klockan tio för att kolla så att det var okej’’ sa Zach, men något i hans tonfall fick det att kännas som att det inte hade varit okej. Det vänliga skämtsamma tonfallet han brukade ha (ja jag vet att det låter dumt att säga han brukade ha när jag bara hade känt honom i tolv timmar) var borta och ersatt av något hårt och beskyddande. Han hade verkligen levt sig in i sin roll som beskyddare.
’’Oj då! Då måste vi gå, jag borde vara på mitt rum nu, och du Zach får inte ens vara kvar på tjejernas elevhem’’ sa Roxanne och tittade strängt på Zach. Sedan gick de båda mot dörren och lämnade mig och Rose ensamma igen. Vi gjorde oss i ordning under nästan total tystnad, förutom när hon berättade vart hon lagt allting. När jag sedan tacksamt fick krypa ner i min säng somnade jag näst a n direkt. Men så hörde jag Rose.
’’ Kahlan?’’
’’ Mm’’ mumlade jag tillbaka
’’ Jag drömmer inte nu va ? ’’
’’ Vad menar du?’’ frågade jag förvirrat
’’ Du är verkligen tillbaka nu va ? Jag menar …’ ’ sa hon och suckade innan hon fortsatte. Hon tyckte uppenbarligen att det var en dum fråga, men att hon var tvungen att ställa den ’’ Om jag blundar nu, så kommer du inte lösas upp och försvinna. Du kommer vara här när jag vaknar, och om du någonsin måste ge dig av, så tar du mig med dig denhär gången va ?’’ fortsatte hon ängsligt, och jag hörde att rösten bröt sig lite på slutet, och jag kände att hon var nära på att börja gråta. Istället för att fråga varför hon frågat en så dum fråga, som hon trodde att jag skulle, reste jag mig ur mig säng och tassade över till henne, kröp ner under hennes täcke och kramade henne hårt. Jag förstod hur hon kände. Rädslan över att jag skulle vakna upp och märka att allt detta var en dröm, och återgå till ett liv utan henne. Jag behövde inga minnesblickar för att förstå att det var såhär det var. Att jag stod stark och tröstade henne som släppte fram sina känslor så att det räckte för oss båda. Jag kramade om henne hårdare. Såg till att hon var kvar, att hon inte skulle försvinna.
’’ Ja’’ svarade jag ’’ Jag är verkligen här, och jag tänker inte lämna dig. Du lämnar inte mig heller va ?’’
’’ Aldrig’’ svarade hon lättat. Jag kramade henne ännu hårdare, och hon kramade tillbaka. Då lät jag en ensam liten tår glida ur ögonvrån och nerför kinden. Vi hade båda fällt så många idag, och hon fällde ytterligare flera stycken nu. Så vad spelade en tår mer eller mindre för roll nu? Med den tåren på kinden, hennes fuktiga ansi kte på min axel och henne i mina armar somnade vi båda två och föll in i en djup, lugn, drömlös sömn.
När jag vaknade var det varmt. Väldigt varmt. Jag vände mig om och märkte att jag somnat bredvid Rose och att det var anledningen till att det var så varmt. Jag kollade klockan. Halv sex. Rose behövde inte vakna än på en timme. Jag reste mig upp långsamt och försiktigt så att madrassen skulle knarra så lite som möjligt för att inte väcka Rose. Jag smög ljudlöst fram till garderoben för att hämta kläder innan jag gick in i duschen. Jag var duktig på att smyga. Även Albai och Fedroi är väldigt duktiga på att ta sig ram ljudlöst, men Vannisker och Fedroisker är ännu bättre. Jag har ju båda i mig, och för att göra det hela ännu mer komplicerat så var det ännu lättare för Monoceres att smyga, vilket jag också hade i mig. Också. Gudinna vad mitt liv var komplicerat.
'' Vad gör du uppe så tidigt?'' undrade Rose. Jag ryckte till och hoppade upp i luften och släppte kläderna på golvet.
'' Är du vaken?''
'' Njaa, inte riktigt. Min kropp sover och skapar energi. Men vårat band är fullständigt intakt, den är liksom alltid igång. Det är inte ovanligt att vi träffas i drömmar som om vi besökte varandra, men om den ena är vaken hör vi varandras tankar även om den andra inte är vaken''
''Okej...'' svarade jag frånvarande '' men jag skall ta och duscha nu, och du skall fortsätta sova''
'' Okej, jag skall försöka stänga dig ute''
'' Vad menar du?''
''Jo, jag minns när du berättade om att du övat på att bygga upp en 'försvarsmur' runt dina krafter så att du stängde de andra ute, alltså deras tankar, känslor och så vidare. Du sa att du däremot inte kund stänga mig ute. Det var det jag menade med att försöka. Du sa också att du lärt dig att skydda dina egna tankar från andra, så jag tänkte att om vi samarbetar kanske vi kan stänga varandra ute. Om du fokuserar på att inte släppa in mig så fokuserar jag på att inte släppa in dig''
'' Okej, det låter bra'' sa jag, tog upp kläderna jag tappat och gick in i duschen.
För att vara ett så vanligt rum var badrummet väldigt ''fancy''. Det var två vita handfat med guld-handtag och två stora speglar med guldram runt ovanför dem. Toaletten var vit och skinande ren. Det var en stor vacker vichy-dusch som täckte hela högra väggen. Jag klädde av mig kläderna och gick in i den. Det varma vattnet som kom från 2 duschkranar i taket och 2 på var sida om mig var lugnande. Mina muskler och framför allt mina nerver slappnade av ordentligt.
När jag var klar tog jag på mig en skjorta och ett par jeans. Över det tog jag på mig klänningen jag fått av Karen dagen tidigare. På tal om Karen fick jag fortfarande lite dåliga vibbar ifrån henne. Hon döljde någonting, men jag visste inte vad. Dendär känslan som sa mig att jag var något på spåren dök upp i magen. Det pirrade, men på ett bra sätt. Jag gick fram till spegeln och började kamma mitt år. Typiskt nog så var mitt hår extra bångstyrigt idag. Det var elektriskt och stod åt alla håll. Jag började försöka reda ut det när jag kände att både Rose och Roxanne hade vaknat.
''God morgon'' sa jag till de båda
'' god morgon'' svarade de båda sömndrucket i kör
'' Vänta lite... varför kan jag fortfarande höra dig? Jag borde inte höra dig så långt bort?'' sa Roxanne
'' Det kanske har med att jag har ett band till dig att göra?'' tänkte jag.
'' Kanske...'' tänkte hon. Hon försökte dölja sin tveksamhet, men den fanns där i undertonen. Jag uppfattade den klart och tydligt.
