efterallaar

"Kommer du? Vi börjar när som helst"

" Visst, men gör du mig den äran att vara min partner under dagens försvarslektion?" sa jag skämtsamt

" Självklart Miss Sweet" sa han och bugade elegant innan han föste mig mot salen han varit på väg in genom alldeles nyss. Så fort vi kom in i salen överöstes jag av hurra-rop. Klassen var nästan dubbelt så stor som på lektionerna idag. På bara några sekunder var jag omringad av folk från alla håll. Det stressade mig. Jag tycker inte om att bli intryckt i ett hörn. Man kan kalla det för en sorts klausofobi eller något liknande... Jag visste att Roxanne kände av hur illa till mods jag blev av folksamlingen, så jag blev förvånad när det inte var hennes röst som röt genom salen.

" Okej det räcker! Låt henne andas! Hon är en vampyr precis som ni, och den som fortfarande står kvar här inom 10 sekunder kommer jag personligen se till att den kommer så ligga inne på sjukhusavdelningens akutmottagning i en vecka!" Röt en lång, muskulös kille, med albai-blek hud. Han hade blont hår, men ögonen var svarta. Som mina var när jag var arg. Av någon anledning kom jag att tänka på min pappa, och sorgen sköljde över mig, fick ögonen att svida och färgas blåa. Men jag grät inte. Det var inte sådan jag var, och efter 500 år måste jag släppa taget om sorgen. Även om 500 år i den mänskliga världen tydligen bara var 1 år här. Rose hade rätt – värsta Narnia.

Folkmassan skingrades snabbt, och killen vände sig mot mig, med en vaktsam hållning i kroppen.

" Kahlan sweet?" undrade han. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, så jag nickade bara försiktigt. Hans vaktsamma min sprack upp i ett leende " Jag kan inte tro det" sa han lågt. Jag tvivlade till och med på att någon annan än jag uppfattade det. Eftersom jag inte hade någon aning om vem killen var, men fick känslan av att jag borde det så tittade jag på Roxanne i förhoppning om hjälp. Men hon skakade bara förvirrat på huvudet och ryckte på axlarna. Hon hade ingen aning om vem han var.

" Det har ingen av dem" hörde jag en röst i huvudet säga " Ingen av dem vet vem jag är, eftersom att jag under hela mitt liv har gått under fel identitet. Men nu när jag hittat dig tänker jag inte längre gömma mig. Mina föräldrar var Wendy och Richard Sweet" sa han, och när han nämnde det sista ryckte jag till. Funderingarna över hur han kunde prata med mig mentalt var som bortblåsta. Wendy och Richard Sweet var min mamma och pappa.

" Omöjligt" viskade jag, oförmögen att höja rösten ens i huvudet " Det skulle göra dig till..."

" Den omöjliga blandningen mellan Fedroisk och vannisk och..." sa han och jag hörde att även han tvekade på ordet. " din bror" tvingade han sedan fram. Och då brast det. Alla mina känslor vällde ut i en stor och oundviklig våg, omöjlig att stoppa... kvävde mig. Och så blev allt svart.

Jag vaknade till ljudet av en rasande och högljudd röst. Jag kände genast igen den, vilket var lite skrämmande.

"Vad fan har du gjort! Du måste ju ha gjort något! Du stirrade på henne i 20 sekunder och hon svimmade! Förväntar du dig att jag skall tro på att du inte gjorde något!?" gormade Zach.

"Jag har inte gjort någonting" svarade... min bror lugnt. Det gjorde mig irriterad. Om det nu var sant det han sa - om han verkligen var min bror - borde han väl visa lite fler känslor?

''Kom ihåg att ingen mer än ni två vet om ert släktskap, och det är precis så han vill ha det'' viskade en röst i huvudet, och den kom inte från något av banden.

"Rose!?" sa Zach

"Han talar sanning" svarade hon " och K är vaken nu" När hon hade sagt det där om att jag var vaken glömdes ämnet om vad min bror gjort eller inte gjort mot mig bort. Jag kände hur alla blickar inom 3 sekunder vändes mot mig.

" K?" sa Zach försiktigt och ruskade om mig väldigt försiktigt "Kahlan?" Långsamt öppnade jag ögonen och möttes av chockade flämtningar och ansiktsuttryck.

" Borde inte ni vara vana vid att mina ögon ändrar färg vid det här laget?" mumlade jag retligt

"Jo, men inte såhär" svarade Rose, men avbröt sig när Zach drog in mig i en björnkram som tog andan ur mig och påminde mig väldigt mycket om grozas kram.

"Kan...inte...andas" pressade jag fram. Väldigt snabbt släppte Zach taget om mig, och tog sig en ordentlig titt på mina ögon och skakade förundrat på huvudet

" Du slutar aldrig upp med att förundra mig" sa han

" Tja... du har ju bara känt mig i ett och ett halvt dygn, men vilken färg har mina ögon nu då?"

" Kahlan... faktiskt så har jag känt dig i drygt 2 dygn. Du har varit avsvimmad i ett halvt. Och angående dina ögon... de har ingen bestämd färg. De är blå-gröna med svart i, som skuggor som flyter runt i blåå-grönt vatten... Det är ganska läskigt"

" Tja... det är väl logiskt? Jag menar blåa för sorg och svarta för ilska?"

"Men det gröna då?" undrade Zach men innan jag hann svara så avbröt... den andra honom

"Vadå? Ändrar dina ögon färg?"

" Är inte uppenbart? Och du har förresten inget med det att göra? Jag vet inte ens vad du heter" sa jag torrt. Jag trodde inte på snubben, även om jag inte kunde låta bli att känna en gnutta tillit och hopp till honom och det han sa.

" Jamey. Jamey Sweet" sa han

"Skippa Sweet så kanske jag tror dig"

" Varför är det så svårt att tro?"

"Eftersom att det inte går ihop! Om du nu inte är äldre än jag och det går inte för..." ja varför var det inte möjligt? När jag tänkte tanken hörde jag en röst långt bak i huvudet viska att det var precis vad det var - mycket möjligt. Som om han kunde läsa mina tankar sa han

" Jag skall fylla 767 år till sommaren"

"Vänta lite!" avbröt Zach "Jag fattar ingenting av det här, och det tycker jag inte om. Dels för att mitt jobb är att hålla koll på K, och dels av den enkla anledningen att jag inte gillar att vara ovetande"

"Zach kom med ett tag, jag skall förklara för dig" sa Rose och ryckte lätt i armen på honom

" Vet du?"

" Tja... dina tankar var ganska högljudda till och med när du var avsvimmad"

"Självklart!" utbrast jag irriterat så att alla stirrade på mig igen, men jag brydde mig inte om att jag sagt det högt den här gången.

"Okej, men jag är bara utanför dörren, så om det blir något problem" Zach avbröt sig och tittade menande på Jamey en kort sekund ’’ så tveka inte att ropa’’ fortsatte han sedan. Innan han gick gav han mig en snabb puss på huvudet, som om jag var ett litet barn ’’ Ta det försiktigt Krasivyj angle’’ viskade han sedan snabbt i  mitt öra. Jag var tydligen bättre på ryska än jag vetat eftersom att jag visste att Krasivyj angle betydde ’vackra ängel’ ungefär... Sedan lämnade han och Rose mig ensam med Jamey. Jag visste inte vad jag skulle säga, och precis som jag brukade när jag inte visste vad jag skulle prata om så började jag prata om allt och lite till.

’’ Jahopp, jag hann vara här i ett och ett halvt dygn innan jag hamnade på sjukavddelningen’’ sa jag. Det ryckte lite i hans mungipor och han kom försiktigt närmare och satte sig på sängkanten. Lukten som kom ifrån honom var så lik pappas att jag var tvungen att bita tillbaka tårarna och det gröna i mina ögon blev blått.

’’ Hur mår du?’’ undrade han

’’ Tja... jag skulle må bättre om du berättade vem du egentligen är och vad du gör här’’

’’ Jag har berättat vem jag är’’

’’ Nej, jag menar vem du EGENTLIGEN är, för det är inte möjligt att... att du... att jag... att vi’’

’’ Varför skulle inte det vara möjligt?’’

’’ Okej, så om vi låtsas att det är sant det du säger, att vi är syskon – varför adopterade mamma och pappa bort dig men behöll mig, eller varför sökte du upp mig först nu?’’

’’ Jag kan svara på den första frågan, och jag skall försöka svara på den andra också... När mamma var gravid med mig, på den tiden, var det inte acceptabelt för vannisker och fedroisker att vara tillsammans. Mamma och pappa visste att om de behöll mig var vi alla illa ute, så de var tvungna att ge upp mig. Men när mamma var gravid med dig – visserligen var det skamligt med den sortens blandning då med – men pappa hade haft en syn, och i den synen hade de givit upp dig, och några dagar senare hade några vampyrer tagit dig till någon källare någonstans för att forska på dig och försöka överföra dina krafter till sig själva. Anledningen till att jag sökte upp dig nu var för att pappa bad mig’’

’’ Vänta! Bad dig? Hur då? Och om det här nu är sant – hur vet du om det?’’

’’ Min kraft är unik, något som den magiska världen aldrig tidigare skådat, jag kan se och tala med de döda, precis som jag talar med en vanlig person. Det är så jag fått informationen – från mamma och pappa’’

’’ Omöjligt! Jag tror dig inte!’’ sa jag. Men det gjorde jag nog. Trodde honom alltså. Det lät logiskt, och en förrädisk liten del av min hjärna ville nog tro honom. Den var lycklig över att jag inte var den enda av min sort, att jag inte var den enda kvar i familjen Sweet.

’’ Jag trodde väl inte det, men pappa bad mig försöka övertala dig innan jag visade dig’’

’’ Visade mig vad?’’ frågade jag nervöst. Han suckade och drog upp tröjan

’’ Vad gör du!?’’ utbrast jag, men avbröt mig snabbt när jag såg de tre cirklarna precis ovanför a´hans högra bröst. Min hand for automatiskt upp till mitt märke, som satt placerat precis ovanför mitt vänstra bröst. Det var min familjs tatuering. Alla föddes med den. Den satt där för resten av livet. Och bara en Sweet skulle känna igen om den var äkta eller inte. Och i mina ögon, och endast i mina, glödde hans tatuering. Den var äkta.

’’ Du har den också ellerhur?’’ undrade han. Jag nickade och drog ner tröjan lite, bara lite, men det räckte för att visa tatueringen. Han lutade sig framåt och rörde vid den

’’ Den glöder’’ viskade han. Jag litade inte på min egen röst, så jag nickade bara. Precis då slets dörren upp och Zach och Rose kom in

’’ Kahlan!’’ utbrast Zach. Rose tog tag i hans arm innan han hann rusa fram och slå ner Jamey

’’ Zach lugna dig!’’ sa jag. Men då insåg jag hur det såg ut. Vi satt där på sängen, han utan tröja, med sin hand nästan på mitt bröst och vi var båda framåtlutade ’’ det är inte som det verkar!’’

’’ Inte? Förklara för mig då!’’ sa han

’’ Han har märket!’’ skrek jag ilsket. Nu var jag arg. Han hade ingen rätt att kräva det av mig, och även om jag skulle ha gjort det han trodde jag gjorde, hade inte han med det att göra!

’’ Vilket jävla märke!’’  skrek han tillbaka

’’ Det här!’’ skrek jag och reste mig kvickt ur sängen, drog av mig tröjan så att jag stod i bara BH framför honom, men jag var för arg för att ens rodna. Han tittade snabbt bort och tog upp tröjan

’’ Kahlan vad fasen gör du! Sätt på dig tröjan!’’ sa han och kastade den till mig

’’ Inte förrän du tittar!’’

’’ Jag tänker inte titta på dig när du står halvnaken. Ta bara på dig tröj-jäveln!’’

Percis då kom Roxanne in.

’’ Hey har hon... oj jösses jäklar!’’ avbröt hon sig ’’ Kahlan kan du svara på en liten fråga bara?’’

Jag vände mig ilsket mot henne

’’ Vad!?’’

’’ Vad fasen står du och strippar för?’’

’’ För att din brorsa måste titta!’’ sa jag och struntade i hur fel det lät.

’’ Du står och strippar för att du vill att min brorsa skall se dig halvnaken!? Slog du i huvudet eller något!? Ta på dig tröjan så hämtar jag en läkare för att undersöka dig...’’ hon avbröt sig och tittade på Jamey ’’ och tydligen dig också!’’

’’ Jag behöver ingen läkar-jävel! Jag behöver att din bror tittar!’’

’’ Men vad fan Kahlan ta på dig tröjan!’’ skrek Zach

’’ Inte förrän du tittar!’’ skrek jag tillbaka

’’ Vad fan vill du att jag skall se dig utan tröja för!’’

’’ För du måste se märket!’’

’’ Har han gjort ett jäkla märke på dig!’’ skrek Zach och glömde helt bort att titta bort utan stirrade rakt på tatueringen ovanför mitt vänstra bröst. Sedan tittade han på tatueringen ovanför Jameys högra. Han stod så ett tag och tittade fram och tillbaka, och under tiden hann min ilska brinna ner, och blodet rusade upp till kinderna som en raket,  medan ögonen bytte från helt svart till en blandning mellan grön och gul. Som tur var hade också han vett att rodna. Men innan någon av oss hann säga någonting tog Rose till orda (Gud vad jag älskar henne!)

’’ Oke-ej... Zach du och jag kanske skall gå till dig så förklarar jag allt om märket och hur de vet att det är äkta... och allt som hände innan vi kom in okej?’’ Zach rodnade fortfarande enormt mycket – och det var faktiskt en skön omväxling – och han följde med Rose utan att protestera.

’’ Och du – Jamey – har en del saker att förklara för mig!’’ sa Roxanne och drog med honom ut ur rummet och kastade hans tröja till honom, och precis innan hon stängde dörren kastade hon min egen till mig

’’ Och slappna inte av än du – du har också en del att förklara’’ sa hon och tittade menande från tröjan till min nu nakna mage. Jag rodnade ännu mer.